LitteraturMagazinets recension
av Medan jag var ung, Yvonne Hirdman
Egohistoria från en orolig själ
Sent om sider läser jag Yvonne Hirdmans ego-historia, som hon kallar den, boken ”När jag var ung”. Det är en spretig historia, men vems liv är inte det?
Flickan, som inte gillade skolan och tog studenten med rätt usla betyg, blev så småningom professor och det två gånger. Den första i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet, den andra i genushistoria i Stockholm.
Yvonne Hirdman blev med barn som tjugoåring, på 1960-talet. Det var innan aborter blev legala men efter att gravida kvinnor helst skulle gifta sig och ge upp det mesta av yrkeslivet. Hon gifte sig i alla fall, men skilde sig ett par år efter att det andra barnet var fött. Hon började studera, fast hon inte trodde sig om något, eller kanske trodde hon något litet?
Hon kom från en familj som hade perspektiv och krav på samhället. Farfar var rektor på Bommersvik och pappa blev pedagog. Modern kom från Tyskland och mot hennes livs credo verkar Yvonne Hirdman ha spjärnat emot under hela livet. ”Gör det bästa av situationen”, sa modern alltid, vilket ju är konstruktivt men konserverande. För modern innebar det att leva i ett inte så lyckligt äktenskap och att flytta med till norra Norrlands inland och själv bli utan jobb, för att maken fått anställning där.
Yvonne Hirdman tillhörde 40-talisterna, generationen som ville ändra på situationen i stället för att göra det bästa av den. Och samhället var fullt av vägar framåt, även för sådana som inte riktigt visste vilket håll de ville åt. Det tycks som om Yvonne Hirdman mest hamnade mitt i kårhusockupationen, närmade sig Grupp 8, blev rekryterad att delta i Maktutredningen och grundande Forum för kvinnoforskning. Det låter som beskrivningen av en självsäker persons liv. Men hon var en orolig själ, hade ångest, en hel del fobier och sömnproblem. Var som ung rädd för att yttra sig bland folk och avslöja hur lite hon visste och kunde. Men vid femtio hade hon börjat morra och bita ifrån ordentligt, som när hon tog strid och vann professuren i kvinnohistoria Göteborg som först gick till en mindre meriterad man.
Yvonne Hirdman är milt kritisk till 1960- och 70-talets kvinnorörelse, som helhjärtat riktade sig utåt, mot samhället, med krav på daghem, likalön, sex timmars arbetsdag. I USA var den privatare, diskuterade sexualitet och maktfördelningen mellan könen, frågor som lämnades åt svenskorna, till exempel Yvonne Hirdman, att slita med i ensamhet. Som hon själv formulerar sig om männen:
”Dessa struttande tuppar, dessa patetiska manliga chauvinister… dessa åtråvärda varelser, dessa gudar, deras kroppar… Denna förbannade sexualitet som gjorde livet så outhärdligt och plågsamt.”
1960-talet blev männens decennium, skriver hon. Den nya friheten som p-pillren gav kombinerad med gammal unken syn på kvinnors sexualitet ställde till det innan ”landet fylldes av färgstarka ’tjejer’ med krav på sexuell frihet”, som det står på bokens baksidestext.
Kraven kvarstår kan man säga. Det vore härligt att sätta Hirdmans bok i händerna på osäkra unga tjejer idag, de som inte tror sig om något eller är rädda för att kallas hora på nätet eller i skolan.
Mottagen: 1 maj 2015
Anmäl textfel
