Recension av Eldnatt, Yrsa Sigurðardóttir
Handikappades livssituation beskrivs i isländsk kriminalroman
Det är med spänning jag börjar läsa denna författare, som av The Daily Telegraph har klassats som Islands svar på Stieg Larsson. Och visst är boken tjock, i sann Larssonanda, men likheten stannar där.
I den 440 sidor tjocka boken lyckas författaren tyvärr tjata sönder historien, allt förklaras in absurdum och som läsare blir jag irriterad på den undersökande advokaten som famlar i blindo sida efter sida, visst förs handlingen framåt, men jag är långt före.
Berättelsens grundhandling är riktigt bra. Ett vårdhem för handikappade brinner ner och fem människor dör i nattens eldhav. Byggnaden var inte riktigt klar, sprinklersystemet var ännu inte inkopplat. Branden var anlagd och en pojke med Downs syndrom anses vara den som anlagt branden. Slutsatsen är bekväm, och det är inte svårt att tolka pojkens upplevelser som att han är den skyldige, han kan ju inte riktigt förklara varför just han överlevde och vad han sett, utan pratar bara om en ängel med resväska. Här belyser författaren de utvecklingsstördas situation mycket bra, i min mening är det bokens behållning. Boendet var ett experiment där man sammanförde människor med olika handikapp, bland andra en pojke med autism, en pojke med Downs syndrom, en flicka som låg i koma och det hemskaste handikappet av alla, en flicka som var fullt medveten, men endast kunde kommunicera med yttervärlden genom att blinka.
Nästan alla bokens sidor, den tid som advokat Thóra Guðmundsdóttir behöver för att reda ut brandorsaken efter att ha fått uppdraget av en inspärrad pedofil(!), utspelar sig under januari månad. Varför just den osympatiske pedofilen bekostar och vill att den dömde pojken ska frikännas framgår inte förrän i bokens slutskede. Jag undrar också varför advokaten åtar sig uppdraget eftersom hon både är rädd och äcklas av sin uppdragsgivare.
En avgörande händelse finns ett par år tillbaka i tiden. I boken finns också övernaturliga inslag, de inslagen skrämmer en mamma halvt från vettet, men det överlåts till läsaren att bilda sig en uppfattning om vad som egentligen sker. Först verkar det som två helt skilda berättelser men så småningom framgår det klart att den autistiske pojken på något sätt uppfattat det som hände två år tidigare, men han saknar förmågan att berätta och ingen förstår hans teckningar.
Islands bankkris beskrivs och det elände den förorsakade vanliga människor, men det jag saknar i den här boken är mera miljöbeskrivningar av Islands fantastiska natur. Visst åker advokaten, Thóra Guðmundsdóttir, med sin sambo och barn till badet, de slappar i varma bad under tiden som snön lägger sig i håret, men bokens många sidor kunde ha innefattat mer.
Det kunde ha varit en riktigt bra deckare, om antalet sidor strukits ner. Vi läsare behöver inte förklaringar på hur man loggar in på Facebook med mera. Vi vet!
Min behållning av boken blir de handikappades situation och advokatbyråns sekreterare, som beskrivs och upplevs som ”Sekreteraren från helvetet”.
Mottagen: 30 september 2012
Anmäl textfel