Recension
av Julius Caesar, William Shakespeare
Alltför oläst Shakespeare-pjäs
Shakespeares pjäser är av ojämn kvalitet, men bra att ha i bok-bagaget. Jag är fast besluten om att läsa dem alla och igår kom jag ett kliv närmre den visionen när jag tillbringade ett par timmar med "Julius Caesar". Det var inte bortslösad tid – av de tio Shakespeare-pjäser jag har läst är "Julius Ceasar" den bästa.
En grupp missnöjda adelsmän i Rom svärjer sig samman för att största Caesar. Bland dem finns Brutus, som älskar Caesar men för rikets bästa vill få bort honom från tronen. Caesars hustru, Caliphurnia, vill hålla honom hemma på morddagen eftersom hon drömt om Caesars staty som blöder och Roms folk som glada doppar händerna i blodet. Även spåmännen råder Caesar att stanna hemma, eftersom djuret de just offrat inte hade något hjärta, men försiktighet är ingenting Caesar har så mycket till övers för:
Cowards die many times before their deaths;
The valiant never taste of death but once.
Of all the wonders that I yet have heard,
It seems to me most strange that men should fear,
Seeing that death, a necessary end
Will come when it will come.
Denna pjäs är så rik, här finns så mycket som jag stryker under och vill minnas. Caesars sår liknas vid stumma munnar med rubinröda läppar. Antony, lojal mot Caesar, skakar mördarnas händer som de doppat i Caesars blod. Mördaren Cassius förutspår strax efter dådet:
“How many ages hence
Shall this our lofty scene be acted over
In states unborn and accents yet unknown!”
Starkast fastnar jag för Brutus hustru Portia, pjäsens enda framträdande kvinnoskildring. Portia märker att Brutus håller något hemligt och när han vägrar berätta anklagar hon honom för att ha henne bara som underhållning, middagssällskap och sängvärmare – hon känner sig som en prostituerad, inte som en hustru.
När han fortfarande inte avslöjar någonting frågar hon “Think you I am no stronger than my sex” och visar ett sår som hon har tillfogat sig själv i låret. Om hon klarar av att stå ut med den smärtan borde hon väl kunna höra sin mans hemligheter?
Men Portia får ingenting veta och när hon därefter talar är det som om Shakespeare ångrar att han gjorde henne stark. Nu får Portia istället säga: “Ay me, how weak a thing The heart of woman is!” För den som fascineras av den starka Portia finns en tavla från 1600-talet, målad av Elisabetta Sirani. T
För att göra den här mastodont-recensionen ännu längre måste jag även tipsa om ett fynd från Google Books: "Sammansvärjningen mot Julius Cæsar", en svensk översättning av pjäsen från 1839. Förkortad, men med fint flytande språk som smakar underbart på tungan.
Varför hör jag så sällan om någon som läser Julius Caesar?
Mottagen: 21 september 2012
Anmäl textfel
