LitteraturMagazinets recension
av Allt förgäves, Walter Kempowski
Storartat om uppbrott
Walter Kempowski (1920-2007) var en framstående tysk efterkrigsförfattare. Förutom romaner publicerade han böcker med vittnesberättelser från andra världskriget. “Alles umsonst” från 2006 blev hans sista roman. “Allt förgäves” finns nu att läsa i svensk översättning av Rebecka Kärde.
Med en lätt burlesk ton skildras dagarna på ett gods i tyska Ostpreussen januari 1945, då ryssarna är på frammarsch västerut. De boende kommer att störas upprepade gånger i sin isolering, tills det är deras tur att fly. Boken är en förnämlig krönika med mänskliga livsöden, tiden som flyr och det man lämnar efter sig. Det handlar om mod och om svek.
Katharina och Eberhard von Globig är ägare till Georgenhof. Deras gods är beläget nära Mitkau, en liten stad i Ostpreussen. Maken är specialistofficer i den tyska armén och förser tyskarna med förnödenheter. På resande fot rekvirerar han solrosolja från Ukraina och vin från Italien. Paret har en son, Peter, som är tolv år. Lillasystern Elfie dog i scharlakansfeber några år tidigare. Hennes rum har förblivit orört.
Katharina är en mörk skönhet som helst gömmer sig på sitt rum med sina böcker och sin radio för att lyssna på BBC. Sonen studerar med privatläraren herr Wagner nu när lektionerna är inställda. Tantchen, en äldre fröken från Schlesien, håller ett öga på Peter och det mesta i huset. Polacken Wladimir sköter verksamheten på godset med hjälp av två ukrainskor, “den korpulenta Vera” och “Sonja, en blond flicka med håret flätat i en krans”.
En mörk kväll ringer det på ytterdörren. En äldre man på kryckor ber att få värma sig lite innan han går vidare. Det finns inga bussar, inga tåg, vinden är iskall, termometern visar minus 16. Herr Schünemann presenterar sig som nationalekonom. Om han ändå hade varit snickare! Han blir väl mottagen med värme, mat och en sovplats på soffan. Han går omkring och beundrar de vackra föremålen. Silvret! Göm undan allt! ropar han. Men behåll teskedarna! De är som kontanter för en flykting. “Såg ni eldskenet igår, frun? frågar han Katharina. Eldsken? Folk sade hon levde i sin egen värld.
Nästa gäst är den unga violinisten Gisela Strietzel. Hon hade uppträtt flera veckor på fältsjukhus, senast i Königsberg (nuvarande ryska Kaliningrad). Hon skulle ta sig vidare till Allenstein (nuvarande polska Olsztyn). Var inte Peter med i Hitlerjugend? Det hade hon svårt att förstå. Den tredje gästen blir en soldat, en kurir med besked till Gisela om att det inte blir någon skjuts denna kväll. Tantchen ger honom glühwein och smörgåsar med leverkorv. Soldaten sätter sig vid pianot och ackompanjerar Gisela. En privatkonsert får de på godset. Vilken glädjefull kväll!
Så en dag får Katharina ett viktigt uppdrag av kyrkoherden. Hon, eremiten, hon som drar sig undan världen, hon, som enligt Tantchen har två vänsterhänder! Hon skulle göra något storslaget!
Polisen hör av sig till Katharina. Strax meddelar Tantchen att nu är det dags. Hon tar själv tömmarna och klättrar upp på kuskbocken framför den gamla droskan. Ressällskapet splittras efter hand. Peter blir ensam kvar och får oväntad hjälp.
Kan vi stanna? Måste vi fly? I dag kommer nya berättelser. Inga jämförelser i övrigt. Walter Kempowski är ingen ideolog. Det är en undrande bok med många frågetecken. Han följer människan.
Mottagen: 19 mars 2022
Anmäl textfel
