Walter Benjamin (1892–1840) var en djupt originell litteratur- och kulturkritiker. Han var forskare, översättare, samlare och flanör och skrev banbrytande texter om bland annat den moderna urbana tillvaron ("Paris – 1800-talets huvudstad", ett trebandsverk som är mer känt som "Passagearbetet" (1927–1940)) och om konstens förhållande till teknologin (”Konstverket i reproduktionsåldern” (1936)). Benjamin var nära vän med både religionshistorikern Gershem Scholem, 1900-talets främste expert på judisk mystik, och dramatikern Bertolt Brecht och befann sig också på så vis i korsdraget mellan en radikal filosofisk och religiös reflektion och en radikal politisk sådan. Han var en marxist av ett alldeles eget slag.

Walter Benjamin var dessutom upphovsman till en av de mest tanketäta, suggestiva och inflytelserika texter som någonsin skrivits om översättandets teori och praktik, ”Översättarens uppgift” (1923), och över huvud taget intensivt upptagen av språkfrågor av olika slag. Hans språkfilosofi hade från början en del öppet teologiska inslag och kan ibland föra tankarna till en i övrigt tämligen väsensfrämmande tänkare som (den sene) Heidegger, men formar sig också till en allmän kunskapskritik och en envis försvarskamp mot vad Benjamin uppfattade som en ”borgerlig” språkuppfattning – att ordets förhållande till saken är rent godtyckligt, att det är ett genom någon typ av överenskommelse infört tecken för tingen (eller för vår kunskap om dem)”.

Urvalsvolymen "Språkfilosofiska texter" rymmer Benjamins centrala språkfilosofiska texter, förutom den ovannämnda essän om översättande bland annat den tidiga men viktiga texten ”Om språk över huvud taget och om människans språk” (1916), ett djuplodande kapitel om allegorin ur Benjamins refuserade docentavhandling om det tyska sorgespelet (1928) och den betonat naturalistiska översikten ”Språksociologiska problem” (1935). Boken bjuder på en mångfacetterad introduktion till ett mångfacetterat skriftställarskap.

"Språkfilosofiska texter" var den sista översättning mästaröversättaren Lars Bjurman (1932–2008) fullbordade. Vid sidan av Benjamin översatte Bjurman bland andra Adorno, Garcia Lorca, Goethe, Heiner Müller, Nietzsche och Stendahl. Hans synpunktsrika inledning till Språkfilosofiska texter blev aldrig färdigskriven, men rymmer också i befintligt skick så pass mycket av värde för bokens läsare att den likväl tagits med.