Recension
av Jacobs rum, Virginia Woolf
Färska perspektiv på livet
Romanen "The Hours" av Michael Cunningham var en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Den inspirerade mig till att köpa och sluka Virginia Woolfs mest berömda bok, "Mrs Dalloway". Först flera år senare började jag utforska resten av Woolfs produktion. Början på upptäcksfärden blev "Jacobs rum".
"Jacobs rum" från 1922 är Virginia Woolfs tredje roman. I centrum för boken står Jacob, en fiktiv version av Woolfs döde bror Toby. Vi får aldrig höra Jacobs röst – istället får vi ofta se honom utifrån, ur omgivningens eller den allvetande berättarens ögon. Bara ibland skrivs det ut vad Jacob tänker och känner.
Som personporträtt är detta en mycket underlig bok. Läsaren lär nämligen aldrig känna Jacob. Istället kretsar vi vid ytan för att göra diverse djupdykningar i livet, London och udda individer som Jacob möter. Dominerar gör orden som krossas och nyskapas. Slutet kommer chockerande plötsligt. Först blir jag upprörd, sedan inser jag poängen.
"Jacobs rum" är en häpnadsväckande läsning som lämnar mig hänförd. Boken är så totalt annorlunda, inte för en sekund styrd av romanens normer. Ingen intrig, ingen logik. “ord har blivit använda för ofta; vidrörts och vridits, lämnats utsatta för gatornas smuts. Orden vi söker hänger nära trädet.” Så lyder en talande passage i Woolfs bok. Här finns många ord som hänger nära trädet. De smakar syrligt friskt som färska våräpplen.
Mottagen: 20 september 2012
Anmäl textfel
