LitteraturMagazinets recension
av Åren, Virginia Woolf
Woolf skildrar samtidens trådar till det förflutna
I Virginia Woolfs författarskap är tid ett ständigt återkommande tema. Så även i "Åren" från 1937, som nu kommer i nyöversättning.
I ”Mrs Dalloway” avbryts karaktärernas tankegångar genomgående av ljudet från Big Ben som påminner om tiden som går. I ”Vågorna” varvas de sex karaktärernas ensamma monologer med skildringar av vågor som slår mot en strand medan dag blir till natt, som för att få oss att inte glömma bort att våra liv blott är en krusning på ett hav.
”Åren” utgörs av elva nedslag i tiden mellan 1880 och samtiden (romanen är skriven 1937). Vissa är korta, enbart ett tiotal sidor, medan andra är längre, upp till hundra sidor och mer. Alla kapitel utom det första utspelar sig under en enda dag.
Romanen följer familjen Pargiter under ett halvt århundrade. Ändå kan man knappast påstå att man egentligen lär känna dem på djupet. Det verkar snarare som om tiden och åldrandet är romanens egentliga huvudpersoner.
Men det är inte vilken tid som helst. ”Åren” tar vid i en engelsk överklassfamilj under La belle époque, passerar sedan första världskriget, för att slutligen stanna i mellankrigstiden, några år innan andra världskriget bryter ut. Under den här tiden hinner seder och bruk förändras radikalt. Elektriskt ljus blir vanligare, telefoner likaså. Hästdroskorna byts sakta men säkert ut mot bilar. Det gamla och det nya står sida vid sida. Flygplan, radio och skivspelare skymtar förbi i kulisserna som exempel på en ny värld i vardande.
Även en politisk omdaning sker i romanens periferi. Irland blir fritt från England och kvinnor får rösträtt. Unga män skickas ut i första världskriget, eller till kolonier i Afrika, och hemma bombas London från ovan.
En tid går över i en annan och mellan dessa två generationer befinner det sig en avgrund. ”Nu går artonhundratalet och lägger sig” som Martin säger för sig själv när Kitty tillslut bryter upp från festen i slutkapitlet. I början av romanen var hon ung. Nu är hon gammal. Och när hon nu går till sängs, är det inte bara en generation, utan en hel epok som slår igen sina ögon, en epok som upplevs vara så oändligt långt borta för de unga i efterkrigstidens London:
”Det var så intressant, så tryggt, så osannolikt, tyckte hon – det där åttiotalet för länge sedan, och så vackert i all sin overklighet.”
Det är en roman som skildrar nuet. Samtidigt visar Woolf att nuet i mångt och mycket består av trådar från det förflutna. Det förflutna lever ständigt kvar i samtiden.
I ”Åren” ville Woolf göra någonting annat än i hennes mest kända, och mer experimentella, romaner som ”Jacobs rum”, ”Mrs Dalloway”, ”Mot fyren” och ”Vågorna”. I denna roman ville Woolf närma sig 1800-talets realistiska berättande. Det kan man se i att den utspelar sig under en så mycket längre tid än hennes tidigare romaner, samt att den är mycket längre i sitt omfång. Men även språket är mycket mer traditionellt hållet. ”Det är hennes ryska roman” som Björn Kohlström skriver i sin korta, men mycket engagerade, biografi ”Virginia Woolf – en författarbiografi” som kommit ut parallellt med romanen.
Virginia Woolf var en komplex person och författare. Traditionell, konservativ, samtidigt en av romankonstens – och essäkonstens – stora förnyare och visionärer. Hon var en av sin tids främsta kvinnokämpar med essäer som ”A Room of One’s Own” och ”Three Guineas”. Men samtidigt var hon livet igenom djupt deprimerad och hade redan många självmordsförsök bakom sig när hon i mars 1941 tillslut dränkte sig med fickorna fulla med stenar.
”Åren” är en vacker roman med fantastiska miljöbeskrivningar som får ett gråruskigt London att sjuda av liv och intensitet. Få kan med ord måla upp en stads sus och dus som Virginia Woolf.
Dock fäller romanens form lite krokben för handlingen. Den blir aningen för fragmentarisk och därför lite ytlig i sin psykologi. Den skildrar livet i ögonblick, sammanfattat genom ett fåtal nedslag i tiden. Men man saknar lite de stora linjerna, utvecklingen, dramaturgin. Det är ett sätt att skriva som kanske ändå gör sig bättre i ett kortare format. Den blir aningen platt i jämförelse med hennes tidigare mästerverk.
Mottagen: 14 april 2015
Anmäl textfel
