LitteraturMagazinets recension
av Såningsmannen, Violette Ailhaud
En ytterst ovanlig klassiker
Så här rakt på sak skildras sällan kvinnors rent kroppsliga längtan – särskilt inte i texter från början av 1900-talet.
En by med bara kvinnor, sedan männen på ett våldsamt sätt försvunnit. Vad händer med kvinnornas längtan efter män – kroppar, befruktning, barn? Och vad händer när en man till slut kommer in i byn?
"Såningsmannen" är liten novell med en häftig tillkomsthistoria. När lärarinnan Violette Ailhaud dog 1925 hittade man texten bland hennes papper, men inte förrän 2007 kom den ut i bokform. Nästa år blir den film. Innehållet är uppseendeväckande i sitt sätt att skildra kvinnors begär.
I sin text skildrar Ailhaud självbiografiskt hur alla män försvann från hennes by under oroligheter i mitten av 1800-talet. Männen dog eller tillfångatogs. Kvar blev en by full av kvinnor, som svor att den förste man som kom dit skulle bli deras gemensamma make och ge dem så många barn som möjligt.
Mycket riktigt kommer en dag den förste mannen de sett på länge och han är inte alls ovillig att bli deras såningsman, den som skänker dem både njutning och graviditeter. Först när fler män anländer, några år senare, lämnar han byn med dess kvinnor och de barn som han har varit med om att skapa.
Det jag gillar mest med "Såningsmannen" är hur den bejakar kvinnlig sexualitet. Här sitter byns kvinnor i kollektiv kåthet. Mannen blir bara ett verktyg för att ge dem det de vill ha. Och de vill verkligen, med hela sina kroppar.
Det tråkiga, som förstås var mycket svårt att åtgärda eftersom författarinnan dog innan texten blev läst, är att den är så extremt kort. Elisabeth Grates utgåva, finstämt översatt av Anna Säflund-Orstadius, är bara 50 sidor inklusive två förord. Jag vill veta mer! Det finns djup i den här berättelsen som bara snuddas vid och som kunde ha utforskats mera ordentligt.
Oavsett längd är och förblir Ailhauds novell en ytterst ovanlig klassiker.
Mottagen: 6 augusti 2014
Anmäl textfel
