LitteraturMagazinets recension
av Manifestation, Vio Szabo
Transsexuella kan aldrig räkna med respekt
Hur känns det att försöka leva sitt liv när omgivningen hela tiden tycker sig ha rätt att godkänna – eller inte godkänna – ens könsidentitet? Berättelsen om transsexuella Nico är starkt skriven och angår alla.
Nico lever i ett kollektiv och försöker hänga med i de politiska svängarna. Hon får kritik av de andra i kollektivet för diverse brister i sin karaktär, men kan inte låta bli att undra. Handlar det egentligen om att hon föddes som man? Är det så att kollektivkamraternas vurm för att kämpa mot transfobi inte sträcker sig till en livs levande transperson?
Nico gör ju verkligen allt hon kan. Talar på rätt sätt, både när det gäller röstläget och hur meningarna konstrueras utan självsäkerhet. Inga "Så här det", bara "Jo jag har tänkt att det kanske skulle kunna vara så här". Hur hon måste bete sig för att godkännas som kvinna har hon fått lära sig den hårda vägen.
Nico blir inte längre tagen på allvar på sitt jobb, men hon var tvungen att bli så här kvinnlig för att klara sig igenom könsidentitetsutredningen, för att inte smälta bort som okvinnlig inför psykologens skeptiska blick. När hon först kom dit och berättade att hon var kvinna, men hade jeans och var osminkad, fick hon ju inte ens påbörja utredningen.
Hon rakar sig överallt, hon sminkar sig noggrant – vilket kollektivkamraterna inte har någon förståelse för. De är ju födda kvinnor och ser ingen nödvändighet i att uttrycka femininitet. De kommer ju fortfarande att ses som kvinnor, hur lite de än bryr sig om sitt utseende. Som okvinnliga, måhända –men alltid som "äkta" kvinnor rent biologiskt, vilket alldeles för ofta tenderar att vara det enda som spelar roll.
De andra i kollektivet tycker inte att Nico är en äkta feminist, utan verkar se henne som en utklädd man som inte kan förstå hur kvinnor faktiskt har det. Hon lyckas inte förklara för dem att det är hon, som fallit från en privilegierad position till ett ingenting, som verkligen förstår kvinnosaken.
En transkvinna kan dessutom aldrig ses som mer privilegierad än den som är född som kvinna. I den här världen ses en transperson alltid som mindre värd än den som lever i sitt medfödda kön – och en transperson ses sällan som "äkta" kvinna, man eller ens människa.
Under den korta, klaustrofobiskt täta novellens gång händer två saker som får Nico att en gång för alla inse hur lågt hon har sjunkit i den här världen, bara genom att vara sig själv. Det är tungt att läsa, men starkt och otroligt viktigt.
Vio Szabo jobbar som kommunikatör och beskriver att det skönlitterära skrivandet springer ur exakt samma källa som yrkeslivet: själva kommunikationen. Det märks också tydligt att den här texten inte bryr sig om krumbukter utan fokuserar rakt av på att föra fram ett innehåll, samtidigt som språket är både helhjärtat funktionellt och ytterst estetiskt.
Szabos novell ingår i antologin "Min kamp", men kan också köpas som e-bok i egen regi. Jag önskar "Manifestation" en tusen gånger större spridning än den får, oavsett hur stor den spridningen faktiskt blir. Den här texten kan inte bli läst av nog många.
Mottagen: 27 maj 2014
Anmäl textfel
