Recension
av Game over, Viktor Johansson
Viktor Johansson är en frisk vind i poesisverige
Viktor Johansson är en frisk vind i poesisverige. Det har blivit mycket mer liv och vision i farten sedan han kom in i bilden med sin debutdiktsamling "Kapslar". Som jag älskade "Kapslar", en underbart kreativ poesisvit som med rätta vann Borås Tidnings Debutantpris. Sedan dess har Johansson givit ut någon slags poetisk prosabok, "Eterneller", om en rymdfärd. Jag har inte läst den, men blir ganska sugen efter att ha läst Johanssons tredje bok, poesisamlingen "Game over". Och det är lite lustigt. Att jag blir sugen på att läsa mer av Johansson, alltså. För "Game over" var en rejäl besvikelse. Den har samma kreativitet som "Kapslar", men den når aldrig samma resultat. Johansson i "Game over" verkar alldeles för överdrivet förälskad i sina klatchiga formuleringar, sina nydanande metaforer. Det blir en slags övermättnad ganska snabbt. Särskilt som det är är en ovanligt lång diktsamling. Även en hälften så lång diktsamling hade varit ett platt fall, men i den här omfattningen blir fallet desto mer brutalt. För även om jag läser på och är ganska väl omhändertagen av boken under den tid jag ägnar den, så infinner sig aldrig någonting än ett småmysigt, lite överseende tillstånd. Jag vill ha "Kapslar". Jag vill ha rå men ändå förfinad, koncentrerad kraft och ett bildspråk som tar andan ur mig. Det får jag aldrig. Och "Game over" blir inte mer än en bekräftelse av att Johansson är läsvärd och har potential, samt en förhoppning om att nästa titel från denne skribent är av en helt annan kaliber.
Mottagen: 14 januari 2012
Anmäl textfel
