LitteraturMagazinets recension
av Som skuggan följer ljuset, Vibeke Olsson
Bricken går till rätta med sig själv
Jag är en stor beundrare av Vibeke Olssons författarskap. Jag har med glädje läst hennes böcker om de tidiga kristna gemenskaperna i Rom. På senare tid har jag följt Bricken och människorna på Svartvikssågen söder om Sundsvall.
Den första boken om Bricken var ett beställningsverk från förlaget. Den var avsedd som en ungdomsbok. Nu har den sjunde i serien kommit, “Som skuggan följer ljuset”. Bricken har fyllt 63. Från och med volym fem har det handlat mycket om hennes minnen. Det har blivit många återblickar. Det underlättar förstås för nytillkomna läsare. Tyvärr är det på bekostnad av omedelbarheten och spänningen i läsupplevelsen.
Året är 1932, depressionens år. Strejkerna ligger inte rätt i tiden. Först lägger arbetarna på sågverket i Svartvik ned arbetet i protest mot lönesäkningar. Det är en isolerad strejk som inte stöds av LO, så den lokala föreningen blir utesluten. Senare är det dags för en allomfattande arbetsnedläggelse vid massafabrikerna. Inte heller den blir en framgång. Det skapas konflikter mellan familjemedlemmar och grannar, socialdemokrater och kommunister. En grannfrus son som är svartfot råkar illa ut.
Bricken jämför trettiotalet med de tidigare strejkåren. Då höll man ihop mer, och övermakten tog inte till våld. 1931 står ut som året då soldater i Ådalen sköt fem fredliga demonstranter till döds.
Den åldrande kvinnan - gammkäring kallar hon sig själv - är engagerad i arbetarnas sak och är också, likt författaren, troende baptist. Bricken bekymrar sig över de av sina närmaste som inte har det “klart med Gud”. Hon går också till rätta med sig själv. Hon grämer sig över en underlåtenhetssynd. Hon har inte förmedlat ett brev från Jorma till deras gemensamma son Nikanor. Hon ville inte att han skulle resa till fadern i Amerika. Hon har också haft svårt att förlåta. Att dottern Hella inte ville bli "sågverkskäring" och att hon gjorde abort kan Bricken inte komma över.
Redan i förrförra boken, “Glödens färger” sammanfattade Bricken sitt liv. Och det har fortsatt på den vägen. Det är trivsamt att läsa om dem som samsas i änkans järnspisrum. Det blir en jämn lunk som innehåller många omkväden likt den muntliga berättelsen. De nya händelser som införs blir lagom spännande. Att Nikanor, som är kommunist, reser med sin familj till “den första arbetarstaten”, Sovjetunionen, har förstås en stor potential av oro i sig. Det senaste brevet kommer tillbaka med adressen överstruken och fyllt med ryska stämplar. Kanske kan det motivera en åttonde bok i serien om Bricken.
Mottagen: 13 december 2020
Anmäl textfel
