LitteraturMagazinets recension
av Som ett träd i skogen, Vibeke Olsson
När vemodet bryter in
Den sjätte boken, ”Som ett träd i skogen”, har kommit i Vibeke Olssons serie om Bricken på Svartvikssågen. Nu har Bricken blivit femtio och än tydligare framgår det hur Kristus lever i henne. Den kristna nåden handlar för Bricken om att få gripa in i andras liv och vända dem rätt, inte till ett fromt utanpåverk utan till att överleva fattigdom och få ingå i en mänsklig gemenskap.
Redan i den femte boken, ”Glödens färger”, vänder sig Bricken bakåt. Hon sammanfattar de strävsamma åren och minns dem som är borta och som hon älskat. Nu fortsätter hågkomsterna att leva i henne. Det innerliga förhållandet med hennes sista man, som på grund av åderskillnaden bara varade i fem år, återges i förfluten tid. Det förtar något av händelsernas kraft. Berättelsen om Bricken har efterhand mattats av lite. Men det är fortfarande glädjefyllt att läsa om henne.
Bricken önskar alla att få uppleva kärleken och en annans famntag. Hon har inte varit rädd för närhet. Fyra män har hon ”varit i lag med”. Alla har hon fått barn med, men ett var ett missfall. Med två var hon gift. Hon ber till Gud att dottern Elvira som fortfarande bor hemma också ska få möta någon. När Bricken som fjortonåring skadade en av sina händer allvarligt spådde elaka tungor att hon aldrig skulle bli gift. Men ett fullödigt liv fick hon, i lycka och i sorg. Två barn har hon mist och två män.
Dottern Hella som gjort abort hos en kvacksalvare ger henne stora bekymmer. Hella avvisar frieriet från en fin och kärleksfull man som är stabbläggare. Hon tänker sig ett annat liv. Hon vill inte bli hustru till en sågverksarbetare. Finkokerska vill hon utbilda sig till. Bricken känner att Hellas val stänger henne ute. Modern känner sitt eget liv förkastat av dottern.
Klassresor är svåra att acceptera för arbetarna. En annan dotter, Frida, lever herrskapsliv i Gävle. Till moderns femtioårsfest har hennes man bokat pensionat i Svartvik. Då känner sig Bricken avvisad. Duger inte de sängplatser hon själv lyckats ställa i ordning?
Bricken för en dialog med det förflutna. Visst har de fått det bättre nu efter första världskriget, åttatimmarsdag, 48 timmars arbetsvecka, och fyra dagars semester. Barnen börjar inte arbeta före tolv års ålder, när de gått ut skolan. Men samtidigt som goda nymodigheter gjort sitt intåg har människor lämnat Bricken som hon älskat och som hon saknar.
Den första storstrejken 1879 i Sundsvall gav inte arbetarna något materiellt. Men de vann moraliskt genom sin sammanhållning. Den finns kvar, och den vinner framtida segrar. Bricken oroar sig emellertid över sonen Nikanor som är kommunist och inte har det ”klart med Gud”. Detsamma gäller Hella som inte är troende. Bricken önskar att hennes baptistförsamling och arbetarföreningarna ska hålla sams. Solidariteten är det grundläggande. Berättelsen om sammanhållningen 1879 måste föras vidare till de yngre.
”Att vi klarade att stå tillsammans, tätt som träden i skogen. Du vet väl hur en ensam tall på en myr ser ut, krokig och förkrympt, bara tätt tillsammans blir träden raka och höga.”
”Sågverksungen”, den första volymen, var ett beställningsverk på en ungdomsbok. Bricken är nu femtio. Hennes liv står fram för nya generationer som en påminnelse om en svår och strävsam tid. Den hade dock sina glädjeämnen. Dem fann man i gemenskapen.
Jag ger Vibeke Olssons romanserie sammantaget högsta betyg. I de två sista volymerna har emellertid vemodet fått plats i Brickens medvetande och något tonat ned händelseförloppet.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-Jag ger den till min syster som längtat så länge efter den.
Mottagen: 13 december 2017
Anmäl textfel
