LitteraturMagazinets recension
av Glödens färger, Vibeke Olsson
I nådens öga
"Glödens färger" är den femte romanen om Bricken. Kanske är det den sista?
Bricken förlorade sig i glödens färger. Hon fantiserade, mindes och fick tröst. Det var på den öppna eldens tid. Nu finns sedan några år järnspisen installerad i det rum där hon lever med halvstora barn och kostkarlar. De sistnämnda är män som arbetar på Svartvikssågen strax söder om Sundsvall. De betalar för att få äta kvällsmål hos Bricken och för att hon ska komma med smörgås och kaffe under rasterna, men de bor i ungkarlsbaracken.
I ”Glödens färger” av Vibeke Olsson har vi kommit fram till år 1909, tiden för storstrejken som var den första stora kraftmätningen mellan LO och SAF. Arbetsgivarna lockoutade för att få igenom lönesänkningar. Då gick så gott som alla arbetare i landet i strejk. Brickens tankar går till Sundsvallsstrejken 1879. Fattigdomen är inte lika svår 1909. Men inte i någon av dessa strejker vann arbetarna egentligen något annat än just styrkan att organisera sig. Fast den kom att vara avgörande för framtida segrar.
Det är många tillbackablickar i den här boken. Det är som om den samlar ihop det som varit i de fyra tidigare böckerna. Bricken saknar de nära som gått bort, föräldrar, barn, väninnor och män hon älskat.
Maken Natan som hon levde med i tio år drunknade när han skulle rädda sonen. Båda dog. Det var ett strävsamt och lyckligt äktenskap trots att Natan hade lätt att ta till flaskan. I botten hade de sin gemenskap, där de ville varandra väl. Två män har lämnat henne för Amerika. Det var barndomsvännen Jorma som hon fick ett barn med, och det är Valfrid som ligger närmare i tiden. Det är deras kärlekssaga som Bricken delger oss i sin femte bok.
Valfrid är ”halvherrskap”. Han arbetar på kontoret och är nog inte rätt man för Bricken att ge sig i lag med, tycker många. Men hon lever upp nästan fyrtio år gammal – vilket var mycket på den tiden – av att bli uppvaktad av en yngre man. De planerar att gifta sig, fast något verkar hålla honom tillbaka.
Bricken tvättar åt Valfrid. Sådana påhugg är viktiga för kvinnorna, för de ensamma och för de vars män strejkar. Bricken tänker att det ändå är bättre nu när ingen svälter. Hennes föräldrar hade fått lämna sitt hem i Kalvträsk i Västerbotten under ”storsvagåren” då missväxt och sjukdomar härjade. Brickens äldre syskon hade dött. Hon följde ensam med föräldrarna ner till försörjningen vid de nyetablerade sågverken på Norrlandskusten.
Folk kom från olika delar av Sverige och från Österbotten i Finland. Den senare vägen kom min farfars föräldrar för att bosätta sig på Alnön. Själv jobbade farfar på Karlsvikssågen tills han pensionerades och den lades ner. På Alnön där man tidigare ”såg såg vid såg” finns sedan dess ingen kvar, men på andra sidan sundet är Tunadal fortfarande igång, dit det beskrivs att Brickens föräldrar kom först. Svartvikssågen är nu museum med restaurang i herrgården, där disponenten bodde.
Det spetsar till sig under storstrejken för Bricken och hennes familj. Kan de få bo kvar när de inte kan betala hyran? Och lyckas hon verkligen hålla hungern borta från barnen? Nåden – så benämner den kristna författaren det – kommer till henne när allt ser som mörkast ut.
Nu har vi levt med Bricken länge. Jag tänker att det kan vara den sista boken och att det kan vara rätt. ”Glödens färger” innesluter hela hennes värld, människor hon älskat, barn hon sett växa upp, hem hon hållit rena. Det är värme och ömhet, sorg och ilska, kamp och gemenskap. Fint så.
Mottagen: 10 januari 2015
Anmäl textfel
