LitteraturMagazinets ljudboksrecension
av Amerikauret, Vibeke Olsson
Efterlängtad fortsättning om Bricken på Svartvik
Vibeke Olsson har fått flera utmärkelser för sitt författarskap och sin serie om Bricken, bland annat den kungliga medaljen “Litteris et Artibus” och Birger Norman priset. Det är ytterst välförtjänt.
I böckerna förmår hon verkligen levandegöra vår närmaste och ganska okända historia om sågverksepoken, om tiden då det kämpades för föreningsrätt och rösträtt och inga skyddsnät fanns.
När den fjärde boken "Amerikauret" börjar är Bricken gravid i sjunde månaden, väntar sitt sjunde barn och har passerat trettio. En medelålders kvinna som börjat tappa tänderna, trött och sliten men försiktigt lycklig.
I sina korta lyckligaste stundar tänkar hon att nu är det som det kunde ha varit. Hela tiden vet hon hur skört livet är, att ögonblicks oaktsamhet och man kan förlora allt. Här finns ingen sjukpenning, ingen pension, ingen fackförening, inget skydd.
Just nu när boken börjar är livet bra. Brickan och Nathan har ett eget hem, ett köksrum, där de lever med sina fem överlevande barn och har Brickans far, Bertha och Eskilsson som fasta betalande matgäster. Sommartid kan det bli ytterligare några matgäster som bidrar till försörjningen liksom de stora barnen, nu åtta och nio år gamla, som sommartid börjat arbeta på sågverket.
Det är i Brickans tankar som romanen utspelar sig i, ypperligt gestaltat av Odile Nunes vars röst är i fin samklang med den mogna Brickan. De hastiga bönerna uppsända till Jesus kommer med en innerlighet och naturligt inflikade som de är mitt i kampen för vardagen och i krisar. Uppläsningen understryker alvaret och eftertäksamheten i denna bok, rytmen och satsmelodin harmoniserar hela tiden med Brickans upplevelser och personlighet.
Arbetet och arbetsstoltheten är extremt viktigt i denna tid och denna miljö. Det är arbetsförmågan som avgör allt, bokstavligen allt! Den som inte arbetar skall inte heller äta, stod det på väggar och vägkantar i det kommunistiske Albanien. Här behöver det inte skrivas, alla vet att det är så. Och det finns inga marginaler att dela med sig, hur mycket man än älskar sin far eller sin tuberkulösa väninna finns inget utrymme att kunna erbjuda dem mat och husrum om de inte kan betala för sig.
Trots vikten av arbetet är det ganska skissartat beskrivit. Ungefär som det oftast är i dagboksskrivandet: Det självklara behöver inte utmejslas. Brickans tankar rör sig om de närmaste relationerna, mannen, barnen, fadern, grannarna, församlingen och alla de döda hon bär med sig. Hon tänker inte på Gud eller Jesus, de är en självklar del av henne. Hon ber om styrka att klara svårigheterna, om förlåtelse för negativa tankar men aldrig att hon skall undslippa svårigheterna. Hon tas i anspråk till det yttersta av sin kapacitet och det är vad hon vill.
Katastroferna lurar överallt och närsomhelst, så boken är trots sitt tillsynes lugna tempo full av dramatik. Den rymmer många nya tankar, exempelvis oron över den begåvade sonen som läraren vill skicka till läroverket. Han måste ju först och främst lära sig arbeta och Bricken tänker på hur ensam han skulle bli...
Mottagen: 18 april 2013
Anmäl textfel
