Recension
av Divergent, Veronica Roth
Vi och dem i dystopi med stark tjej i huvudrollen
En stark tjej i ett dystopiskt samhälle med en brinnande ring på bokomslaget, känns det igen? Jo, när jag får höra talas om "Divergent" låter det väldigt likt "Hungerspelen". Så fort jag börjat läsa inser jag dock hur fel jag har. "Divergent" står för sig själv och erbjuder sci-fi, samhällskritik och kärlek på sitt alldeles egna vis.
Beatrice Pryor är sexton år och står inför sitt livs val. Samhället hon lever i är uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. Varje falang har sin plats i samhället, eftersom de har olika styrkor och svagheter, och varje falang har också sin övertygelse om vad som gör världen lite bättre att leva i. Att fylla sexton år innebär att välja vilken falang man vill tillhöra, och när valet är gjort går det aldrig att vända tillbaka. Falang går före blod, och det vet alla. Att lämna sin falang innebär att bli en av de falanglösa – ett öde värre än döden.
Beatrice har levt hela sitt liv med sin familj hos De osjälviska, men är det verkligen vem hon är? På valcermonin gör hon något som förvånar både henne själv och hela sin familj: hon väljer De tappra. Att bli en av De tappra är dock svårare än Beatrice trott. Svårare blir det när man bär på en hemlighet, en hemlighet som hotar allt Beatrice försöker bygga upp. En hemlighet som till och med hotar hennes liv.
"Divergent" är full av spänning, sci-fi, politik, samhällskritik och kärlek. Flera stora områden som samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt. Allt ifrån hur världen gick åt helvete, vad man valde att göra åt saken, människors strävan efter grupptillhörighet och känslan av att bli kär för allra första gången. De olika falangerna med tillspetsade gruppegenskaper som ändå går att koppla till massor av saker i dagens samhälle. Hur lätt det är att dela in sig i ”vi” och ”dem”.
Jag gillar Beatrice som karaktär. Hon är verkligen ingen superhjälte. Ibland är hon till och med osympatisk, men jag står hela tiden på hennes sida och hejar på henne när hon kämpar vidare. Överhuvudtaget är karaktärerna väldigt skickligt gestaltade, och trots att de är många har jag hela tiden koll på vem som är vem. Något annat jag gillar är att det är väldigt lite fokus på kön inom de olika falangerna. Man kan tänka sig att det faktum att Beatrice är tjej skulle problematiseras när hon väljer De tappra, eftersom det i princip är ett militärläger som kräver mycket fysisk styrka, men det blir aldrig ett problem. Det finns många tjejer i De tappra och de är lika självklara som killarna.
Mot slutet skyndar boken iväg och det går lite för fort. Fram till dess har takten varit väldigt lagom, framför allt när Beatrice kommer till De tappra och vi får veta allt om vad som händer där, men i slutskedet är det som att författaren hade bråttom och ville bli klar. Det är för stora och revolutionerande saker som händer för att det ska gå så snabbt. Jag hade gärna sett att slutet hade fått ta sin tid, alternativt att boken hade slutat lite tidigare.
När jag först hörde talas om den här boken tänkte jag direkt på "Hungerspelen". Till och med omslaget är likadant, vilket gjorde mig skeptisk. Hur kan man lyckas med en bok så lik en av de största succéerna på flera år, utan att det blir en dålig kopia? Men jo, det kan man faktiskt. "Divergent" står helt på egna ben. Förutom omslaget samt en liten detalj i handlingen kommer jag inte ens att tänka på "Hungerspelen" under min läsning. Absolut, det är ett dystopiskt samhälle med en stark tjej i huvudrollen – men om nu det är en trend bland ungdomsböcker får den gärna fortsätta. Fanns det fler förebilder som Katniss och Beatrice vore skönlitteraturen en lite bättre plats.
Mottagen: 11 januari 2013
Anmäl textfel
