Recension av Djävulskyssen, Unni Lindell
Unni Lindell bygger skickligt upp spänningen i det vardagliga
Unni Lindell skriver kriminalromaner med mycket psykologi, både hos förövare och hos dem som ska upprätthålla rättvisan. Det är ett själsligt mörker i hennes spänningsromaner, ett mörker som inte alltid märks utåt i vardagslivet.
"Djävulskyssen" är den nionde boken i Cato Isaksen-serien.
Unni Lindell är en produktiv norsk författare, journalist och översättare. Hon har redan hunnit med ett stort antal böcker, även barn- och ungdomsböcker. Jag har tidigare endast läst två av hennes spänningsromaner förutom de böcker hon skrev tillsammans med Mark Levengood. ”Rödluvan” hette en bok som kom ut redan 2004 och verkligen grep tag i mig. Det var en av de mycket sällsynta böcker där jag höll tummarna för att mördaren skulle komma undan.
Samspelet, eller kanske disharmonin, mellan poliserna Cato Isaksen och den skickliga, problemfyllda och självsvåldiga Marian Dahle är en bärande ingrediens i den här kriminalserien där "Djävulskyssen" är den nionde boken.
Vivian Glenne är en trettiosexårig kvinna med tre barn och sambo. Hon jobbar på samma tvätteri som sin granne Birgit Willmann. Vivian har och har haft flera kärleksaffärer på sidan om och över ett glas vin anförtror hon sig till Birgit, utan att peka ut någon av männen. Hon berättar att hon gillar fara, speciellt i samband med sex. En dag förföljs hon av en hotfull man i en BMW ända till sitt hem. Senare på kvällen går hon ut till växthuset i bostadsområdet för att hämta en blomma som yngsta sonen ska ha med sig till dagis nästa dag. Hon kommer inte tillbaka. Dagen därpå upptäcks hennes sönderslagna kropp vid växthuset.
Polisen misstänker i första hand hennes närstående, fadern till den älsta sonen Dan, sambon eller grannen Frank Willmann som uppträder misstänkt. Dessutom har Vivian sänt honom ett ilsket sms där hon kallat honom ”ett gammalt svin till fluktare”. Endast Jonas, kompis med Dan, tycker sig ha känt igen mannen i BMW:n. Jonas hänger jämt hemma hos Dan och de spelar datorspel tillsammans. Det retar Vivian som inte kan förstå varför de inte någon gång kan vara hemma hos Jonas.
Unni Lindell bygger skickligt upp spänningen i det vardagliga. Hon säger i en intervju i Aftonbladet att hon tror att alla kan bli mördare.
När redan allt är förvirrat efter att Vivian mördats så kidnappas den yngste sonen från dagis. En gammal kvinna kommer för att hämta honom och med sig har hon en lapp som säger att hon är pojkens mormor och att hon ska hämta honom i dag. Nu kanske ni tycker att det här är något som inte skulle kunna hända, men låt mig då berätta om när jag skulle hämta min dotter från dagis och personalen såg helt frågande ut: ”Du hämtade ju henne för flera timmar sedan.” Chockad gick jag hemåt, men hittade min dotter på lekplatsen tillsammans med min tonåriga brorsdotter som oväntat kommit på besök och vars enda likhet med mig var att hon hade mörkt hår och var lika lång. Däremot var hon drygt tio år yngre.
Författaren lägger ut många spår, och det är inte lätt att lista ut förövaren. Jag förstår att Unni Lindell tillsammans med Jo Nesbø är de norska kriminalförfattare som sålde flest böcker i Norge förra året.
Mottagen: 6 mars 2013
Anmäl textfel