LitteraturMagazinets recension
av Skamluvan, Ulla-Maria Andersson
Svårsmält realism
I Ulla-Maria Anderssons “Skamluvan” får vi slå följe med den unga Lovisa som har ett hårt liv på Öland under sent 1800-tal. Hennes mor är ensam med barnen, det är svårt med arbete, tidvis svälter de, och prästen vakar över deras leverne. Det är välskrivet med en imponerade kunskap om tiden. Ändå är det tungt att läsa om de utsatta kvinnornas öden.
Jag tänker på Vibeke Olssons böcker om Bricken på sågverket utanför Sundsvall. Brickens föräldrar hade en gård i Västerbotten, men tvingades flytta söderut för försörjningen. Skördarna slog fel under “storsvagåren” på 1860-talet. På Svartvik finns ett annat framtidshopp än i “Skamluvan”. Arbetarna organiserar sig, och Brickens familj är medlemmar av en frikyrkoförsamling.
Kyrkan på Öland skildras som en förtryckare som ställer orättvisa krav. Nattvarden ska tas regelbundet, även om det är vinter och Lovisa inte har skor att gå i. Det berättas också om en höggravid brud som inte får låna kyrkans silverkrona. I stället får hon stå framför altaret med en vit hätta som har ett påsytt kors av bäverskinn. Det är den som är skamluvan som står som symbol för kvinnornas svåra belägenhet. Vi få läsa om övergrepp, våldtäkter och en livsfarlig abort.
Lovisa drömmer om att flytta till fastlandet. Hon sparar så mycket hon kan av sin lön men får dåligt samvete att hon inte ger allt till modern som har ont om mat. Att få arbete i en klädaffär är hennes största önskan för egen del. Hon ser en möjlighet när man från Gävle söker folk att bygga upp staden igen efter en stor brand. Efter att Lovisa har blivit bestulen på sina gömda slantar har hon inte längre några pengar till båtbiljett men löser det på ett drastiskt sätt.
Framme i Gävle kommer svåra prövningar vad gäller jobb och husrum. En några år äldre kvinna tar henne till sitt hjärta. Hos Klara får Lovisa både mat, husrum och kärlek. Men en tragisk händelse sätter stopp för deras goda liv. Hur mycket sorg kan en människa bära? frågar sig Lovisa. Mycket, är svaret när man har läst “Skamluvan”.
Lovisa når inte sitt mål i denna bok, men hon är fast besluten att hämta ny kraft hemma hos sin mor på Öland. Hon ska inte växa fast på orten. Det får mig att tro att det kan bli en fortsättning. Måhända kan berättelsen bli lite ljusare då.
Ulla-Maria Andersson har tidigare skrivit om egna prövningar. I “Skamluvan” går hon tillbaka till sina anmödrar på Öland och deras livsvillkor. Författarens omfattande research har skapat en trovärdig berättelse, om än något prövande för läsaren. Lovisa får gå igenom mycket.
Mottagen: 6 juni 2022
Anmäl textfel
