LitteraturMagazinets recension
av Kära Hinseberg, Ulla-Maria Andersson
Välskrivet om kvinnofängelset
Jag blev intresserad av ”Kära Hinseberg” på grund av den miljö boken skulle skildra. Det är ju det som är det speciella med litteratur, att man får uppleva inre och yttre världar som man annars inte har tillgång till. I det här fallet får man väl säga; tack och lov.
”Kära Hinseberg” är Ulla-Maria Anderssons andra roman. ”Du skulle sagt som det var” kom förra våren och handlar om en flicka som utsätts för sexuella övergrepp. Författaren bygger på sina egna erfarenheter som ung på 1970-talet i en dysfunktionell familj. Hon växte upp i en Stockholmsförort, och långt upp i vuxen ålder missbrukade hon narkotika. Nu bor hon i Hudiksvall och är verksam som terapeut på ett behandlingshem för kvinnor.
Den unga flickan som är huvudperson kallas för Katta. Hon är förälskad i amfetaminruset, och för att få tillgång till det bryter hon sig in i hus och stjäl sådant som kan säljas. Då hamnar hon i Kronobergshäktet och efter rättegång på Hinseberg. Där skildras både avundsjuka och kamratskap och olika mer eller mindre meningsfulla sysselsättningar i verkstäderna. Hur man listigt gömmer en spritflaska och hur man rymmer får vi också veta.
Katta är kär i en kille som heter Larry, men han verkar mer bry sig om sina trippar än om henne. Hon ligger bredvid och längtar efter hans omfamningar.
Mor och far har hon och en bror. Modern är närmast likgiltig inför henne, sitter mest och röker under köksfläkten. Fadern tycker Katta mest synd om. Han är hunsad av sin hustru. Kontakten med brodern är fåordig. Pappan och brodern hälsar i alla fall på i fängelset. Mamman är någon annanstans.
Alkohol finns det gott om i familjen och hos deras vänner. Obehagliga minnen av manliga släktingar och bekanta dyker upp i Kattas medvetande.
”Kära Hinseberg” har ingen egentlig intrig. Katta åker in och ut ur fångvårdsanstalter – inte bara Hinseberg – och in och ut ur sin lägenhet. Under perioder förvandlas den till en knarkarkvart, och bekanta ockuperar den när Katta inte är hemma. Men romanen slutar i ljusets tecken. Katta får en ny pojkvän som hon kan uppleva kärlek och passion med utan att vara påtänd.
Jag har tidigare läst ”Dagbok från kvinnofängelset” av Lillemor Östlin. Den är mitt jämförelsematerial. Den är mer uttalat självbiografisk och dokumentär. Kanske gör det att den framträder i starkare relief. Lillemor Östlins liv är också ett i särklass. Hon dömdes 2013 för grovt narkotikabrott. Då var hon 72 år gammal. Om hon sitter strafftiden ut, som är fyra och ett halvt år, blir hon 76. Hon är den kvinna som suttit längst inne, med det senaste straffet 25 år sammanlagt. Hon är också känd för att ha varit före detta justitieminister Lennart Geijers "älskarinna" under 1960- och 70-talen.
Ulla-Maria Andersson är inte lika vass som Lillemor Östlin i sin kritik av kriminalvården. "Kära Hinseberg" ger inte heller så många nya inblickar i en främmande miljö som jag hade förväntat mig. Vilket inte hindrar att jag ändå finner den läsvärd. Det är en välskriven bok.
Mottagen: 15 mars 2015
Anmäl textfel
