Recension
av De två saliga, Ulla Isaksson
En modern klassiker värd sin kultstatus
De två saliga publicerades 1962 och har länge stått på min vill-läsa-lista, men mest bara stått där och stampat. Så dök boken upp på en kurslitteraturlista och plötsligt hade jag inget val. Det var bara att sätta tänderna i denna 300 sidor tjocka, saftiga köttbit om kärleksvansinne. Det bästa med att vara litteraturvetarstudent är ju att kurslitteraturen ofta är skönlitterär – hur intressant en faktabok än kan vara så är det alltid något visst med en berättelse.
De två saliga är, till ytan åtminstone, berättelsen om Viveca och Sune Burman. De har länge levt tillsammans, jobbat som lärare, varit lite märkliga och flyttat från stad till stad, tagit med sig sin kärlek, sin paranoia och sin starka gudstro. Så en dag glömmer Sune nycklarna, Viveca öppnar inte dörren och när han ber portvakten om hjälp kopplas plötsligt polisen in. Innan paret hunnit förstå vad som händer befinner sig Viveca på mentalsjukhus och plötsligt börjar vården rota i parets beteende och världsbild. Det finns mycket att rota i. Ändå tycks Viveca tillfriskna, hon skrivs ut – och det alldeles fruktansvärda händer. Nästan tjugo år senare sitter Vivecas psykiater, Christian, och läser igenom journalen. Försöker förstå hur det kunde gå så fel.
Detta är alltså vad boken tycks handla om. Egentligen blir det snarare en resa in i Christians eget liv, framför allt hans äktenskap. Hustrun Elisabeth dog för några år sedan och när Christian börjar varva journalerna med hustruns dagböcker verkar det plötsligt finnas många gemensamma drag. Det handlar om kärlek, kärlek som gränsar till – eller rättare sagt överskrider gränsen till – vansinne. Bokens kärnfråga blir till slut om det verkligen finns en förnuftig sorts kärlek eller om den alltid måste vara för stark och för blind för sitt eget bästa.
Till en början störde jag mig en del på språket, som är superbt i journalanteckningar, dagboksanteckningar och brev, men som blir reportageaktigt på deckarmanér i själva ramberättelsen. Efter en stund slutade de bekymren bekymra mig. Det spelade alls ingen roll. De trehundra sidorna formligen flög förbi och jag längtade efter att fortsätta läsa när jag var på jobbet. Det är väl, i slutänden, det bästa betyg jag kan ge. Eller, vänta: De två saliga fick mig att tänka till. Ordentligt. Ompröva. Och det är väl kanske ännu mer värt?
Mottagen: 1 mars 2012
Anmäl textfel
