LitteraturMagazinets recension
av Ensam mullvad på en scen, Ulf Nilsson
Om om scenskräck och premiärångest
En spännande bok om scenskräck och premiärångest med underbara bilder av Eva Eriksson som gör att man verkligen lever sin in i berättelsen.
En sexårig pojke berättar i jagform om hur det gick till när det skulle ordnas ett uppträdande på en riktig scen i skolan. I vanliga fall är han en riktig teaterapa som ofta spexar för sin lillebror som kiknar av skratt när storebrorsan sjunger "puss och pip och fis". Men nu, på den riktiga scenen med stråkastare, vill inte bokens huvudperson vara med längre. Allt spex rinner av honom och han känner sig bara liten och rädd.
Till råga på allt finns bara en alldeles för stor mullvadskostym kvar i kostymförrådet. Ändå övertalas han till en liten roll av fröken som är övertygad att han trots allt kan säga sina repliker med schvung.
Men vägen till att säga replikerna med schvung är lång och kantad av nattlig ångest och en känsla av att vara på väg till en fängelsehåla. Utgången är oviss ända till slutet och Ulf Nilsson skriver ingen på näsan. Måste man vilja uppträda inför publik? Kanske, kanske inte. Men för huvudpersonen känns det trots allt gott att till slut våga.
Bilderna är fantastiska och berättar historien lika inlevelsefullt som texten och ger sagan den där extra dimension som bara riktigt bra illustrationer kan göra i en bilderbok. Man riktigt känner huvudpersonens lidande och ambivalens, frökens beskäftiga välvilja, lillebrors barnsliga inlevelse i brorsans spex och mammans stolthet.
Bäst är bilden där huvudpersonen ler sitt fånglada leende när allt är över. Så där stirrigt glad blir man bara när lättnaden efter en stor anspänning släpper. Och som förälder läser man in vad som kommer att hända sen, hemma på kvällen... Den killen kommer inte att somna i första taget. Han kommer att busa och spexa järnet fram till midnatt ungefär – av pur glädje över att han vågade och att allt är över!
Mottagen: 18 april 2012
Anmäl textfel
