LitteraturMagazinets recension
av Det första fallet, Ulf Nilsson
Deckargåta med värme, budskap och roliga stereotyper
Kommissarie Gordon är en erfaren detektiv som utan problem hittar ledtrådar och spår, misstänker och drar slutsatser. Dessvärre är han inte så snabb och smidig längre och vill helst inte att det ska begås några brott alls. Då skulle han få mer tid över till att sitta inne på den varma polisstationen och dricka te och äta kakor, kanske stämpla på några viktiga papper.
När det försvinner 204 nötter från ekorrens förråd kopplas Gordon in för att lösa fallet. Han inser ganska snart att han skulle behöva en hjälpreda; han kan inte klättra upp i trädet och undersöka brottsplatsen och när han bestämmer sig för att bevaka det från marken fryser han fast. Det är då han träffar på musungen utan namn och utan hem som får bli hans assistent. Den långsamma, tänkande paddan och den ivriga musen Paddy blir ett strålande radarpar i jakten på nöttjuven.
Ulf Nilsson är en av de mest populära barnboksförfattarna, hos både barn och vuxna. Vi som älskar "Lilla syster Kanin" och "Adjö, herr Muffin" känner igen både språket och värmen i den här berättelsen. Det är en värld som känns trygg trots att det begås brott. Skogens enda pistol är inlåst och det bäddas med duntäcke i finkan. Boken är perfekt för högläsning men kan också läsas själv av den som är lite van.
Det första fallet i det som är tänkt att bli en serie är en klassisk deckarhistoria med alla de rätta tillbehören och en perfekt introduktion till genren. Som vuxen deckarläsare ler man igenkännande åt flirten med stereotyperna; den late, buttre kommissarien som varit med i många år och sover på kontoret, och den ivrige adepten som ska visa sig duglig och alltid vill ha med sig pistolen i högsta hugg. Scenen där den sårade Gordon vill lämnas kvar men Paddy vägrar med orden "Vi poliser håller alltid ihop. Jag drar ut dig. Sedan bär jag dig", är en krigsfilmsklassiker men likväl genial.
För mig blev dock deckargåtan sekundär, den varsamma skildringen av hur Paddy får ett namn, ett hem och en uppgift i livet är det som stannar kvar längst i mig. Även avsnittet där Gordon förklarar för ekorren att det är skillnad på beräknande stortjuvar och småtjuvar som stjäl för att de är svimfärdiga av hunger är en välkommen spark i baken på samhällsklimatet.
Erika Wallman
Mottagen: 17 mars 2013
Anmäl textfel
