Personerna i Ulf Erikssons sju noveller rör sig i landskap vi är bekanta med; igenvuxna skogar, sjöar med förfallna badplatser, övergivna torp, blåsiga motorvägar, storstadens ensamma stråk. I dem öppnar sig andra rum – förflutna glömda rum, framtida skrämmande rum, minnets benådade rum, rum som är tomma och ligger i landet ingenstans, där människor kan gå vilse, komma tillbaka förändrade – eller försvinna för alltid. Mellan dessa personer, tider och platser spinner författaren sina labyrintiska berättelser: vardagliga och lyckliga, förbryllande och oroväckande… Kritikern Jan Arnald skrev i AB om hans förra novellsamling att ”djupen, komplikationerna, som han aldrig viker en tum från, infinner sig med en allt vildare och samtidigt allt coolare självklarhet… Man blir helt enkelt glad av att läsa honom. Inte minst när han är som mörkast.”

I den första av Ulf Erikssons sju noveller förvandlas en utflykt till en otäck saga när det barnlediga paret går bort sig djupt inne i en snabbväxande energiskog, där ingen riktigt vet vad som sker. Novellerna har titlar som saga, ensamhet, kärlek, glömska, och de utspelar sig i landskap vi är bekanta med; igenvuxna skogar, sjöar med förfallna badplatser, övergivna torp, blåsiga motorvägar, storstadens ensamma stråk. Men precis som i hans tidigare novellsamlingar råder här en osäkerhet om tiden; nutid och framtid verkar pågå parallellt. Och platserna öppnar sig till andra rum – förflutna och glömda, framtida och skrämmande, eller minnets benådade plötsliga rum. Eller rum som är tomma och ligger i landet ingenstans. Personerna i novellerna kan gå vilse, komma tillbaka förändrade – eller försvinna för alltid. Mellan dem och dessa olika tider och platser spinner författaren labyrintiska berättelser, förbryllande och oroväckande… Ulf Eriksson har speciellt i sina novellsamlingar, detta är hans fjärde, förenat en enkelhet i berättandet med absurdism, en samhällskritisk framtidsvision med lycklig vardaglighet. Kritikern Jan Arnald skrev i AB om hans förra novellsamling, Beröring under oväder, att ”hans skrivande är avslappnat i en sorts lugn förvissning om att han kan ro vad som helst i land, och djupen, komplikationerna, som han aldrig viker en tum från, infinner sig med en allt vildare och samtidigt allt coolare självklarhet… Man blir helt enkelt glad av att läsa honom. Inte minst när han är som mörkast.”