Recension
av En kväll i oktober rodde jag ut på sjön, Tua Forsström
"Förlåt Tua! Det är inte du. Det är jag!"
Tua Forsström är en av de poeter jag sätter högst på stjärnhimlen. Med sina ord har hon givit mig många ovärderliga lässtunder och flera av hennes diktsamlingar har jag läst om, gång på gång.
Vissa av hennes dikter är sådana jag alltid kommer att återvända till och det är ingen slump att det är just en av hennes dikter jag har uppsatt på väggen vid min arbetsplats.
Så hur gränslös är inte lyckan när en ny bok ges ut, skriven av ens älsklingspoet? Det innebär höga förväntningar - kanske lite väl höga. För hur möjligt det än är att jag med åren kommer att införliva denna bok i samma kanon som de föregångna, så känner jag mig en smula snopen efter utläsning. Blev det inte mer än så här?
Hur igenkännande jag än är inför uttrycket, formuleringarna, så uteblir den där åtrådda magin, det där som sprakar till i raderna. Kanske är det än mer lakoniskt än vanligt, på just den nivå där jag inte länge engagerar mig. Kanske ska jag läsa om ett halvår igen, med nya ögon, och låta orden nå mig då.
Jag kan helt enkelt inte acceptera min likgiltighet inför denna bok. Jag slår upp den på slumpvis sida för att välja ut en rad och finner genast något jag vill ta till mig:
Det lönar sig inte att gråta så mycket
Snart har du glömt vad det handlade om
Ingen lyfter längre upp oss i sin famn och viskar "titta",
pekar på lampan som lyser och fåren på ängen mot sjön
Jag är ovan vid att vara så lycklig
Här finns det ju, direkt. Magin. Det tillbakalutade, tillbakadragna, som talar sömnigt och självklart inifrån gömslen i orden.
Men så bläddrar jag vidare, läser mer, och allting drunknar snart i ett stort "Jaha".
Ändå: Jag kan inte gå med på att jag faktiskt inte tycker om den här diktsamlingen. Jag fortsätter att skylla på mig själv. Den får ligga här på skrivbordet och tids nog ska jag nog kunna låta de där orden att gro i mig.
Mottagen: 16 mars 2013
Anmäl textfel
