LitteraturMagazinets recension
av Mysteriet mamma, Trude Lorentzen
Modig skildring av en mammas självmord
Tjugo år efter sin mammas självmord närmar sig den norska journalisten Trude Lorentzen försiktigt det som skedde. Hon söker orsaker och svar bland kvarlämnade bilder och saker, i sjukhusjournaler och i sitt eget minne.
Det är en smärtsam och modig resa som Trude Lorentzen ger sig in på.
De hade varandra, den frånskilda mamman och ensambarnet. De var varandras bästa vänner, som mamman sa, hon som hade en varm famn och ett brett läppstiftsrött leende.
Men mamman blev akut psykiskt sjuk och på kort tid eroderade hennes duglighet och livsmod, hon blev bräcklig, självtvivlande, suicidal. Hon kämpade i ett drygt år innan hon gav upp och hoppade från sjukhusets sjunde våning.
Kvar fanns en chockad 15-åring. Trude hade flyttat till sin pappa under mammans sjukdom, men bara tillfälligtvis, mamman skulle ju bli frisk. Hon skötte deras övergivna hus, matade katten, klippte gräsmattan, ljög och höll masken inför kompisarna. För ingen vill ha en galen morsa. Efter mammans död skämdes hon inte längre. Hon tog med sin pappa till vännerna, en läkare till skolan, tillsammans berättade de om mammans sjukdom och självmord.
Sedan stuvades allt undan på vinden. Bilder, kläder, grejor. När Trude Lorentzen som vuxen och journalist öppnar de dammiga kartongerna tänker hon sig att hon ska nå en klarhet kring sjukdomen och självmordet.
I ”Mysteriet mamma” berättar hon om sökandet, om sin och mammans historia. Den lyckliga barndomen, närheten de hade, sammanbrottet, att hon som tonåring fick vredesutbrott av sin mors svaghet samtidigt som hon ville beskydda och lyfta henne. Hur de båda faktiskt var maktlösa. Hur hon hoppades ändå att allt skulle bli vanligt med mammans skratt och glada blick, och att hon skulle dofta som vanligt igen i stället för den där lukten av kemiska läkemedel.
Det är en hjärtskärande, nära och uppriktig skildring. Tove Lorentzon vidgar den sedan, hon är ju journalist. Hon belyser och funderar över samhällets syn på psykisk sjukdom och självmord, och hon undersöker psykvården då och nu genom att ge mammans journaler till psykiatriker och terapeuter av olika skolor. De ger olika diagnoser och förslår olika behandlingar – men trots att tjugo år har gått kan ingen av dem påstå att mamman skulle ha blivit hjälpt och frisk idag. Psykisk sjukdom och ohälsa är ett eftersatt forskningsområde trots att så många lider och trots att sjukdomarna skördar flera liv per år än trafiken.
Trude Lorentzon hittar inte alla svar eller förklaringar. När boken slutar funderar hon på hur man berättar för sina småbarn varför de inte har någon mormor. För de undrar ju. Så börjar hon själv skriva ett brev till barnen från deras mormor: ”Jag blev sjuk på ett sätt att allt det glada i mig försvann. Jag trodde att det var för alltid…”
Mottagen: 30 oktober 2014
Anmäl textfel
