LitteraturMagazinets recension
av Egendom, Torbjörn Elensky
Skicklig skildring av det mänskliga psykets bråddjup
Torbjörn Elenskys bok är sannerligen ingen tegelsten. Med 164 sidor framstår den inledningsvis som ett eftermiddagsprojekt, men mellan pärmarna på denna mörka lilla bok trängs det mänskliga psykets bråddjup med livets stora fråga: Vem är jag?
I berättelsens klaustrofobiska mitt finns Anna. Hon är arkitekt, mamma till en son på gränsen till tonår och fullständigt fast i en malström av mörka tankar. Allt hon hittills kunnat bygga sin tillvaro kring har bryskt ryckts bort under hennes fötter och avsaknaden av fast mark har lämnat henne paralyserad, helt utan möjlighet till avancemang.
Anna har vuxit upp under de bästa av förhållanden men får som vuxen reda på att hon är adopterad. Den biologiska modern går inte att kräva på några svar eftersom hon dött i sviterna av sitt mångåriga missbruk. Dessutom har maken lämnat henne och startat upp en ny irriterande perfekt familj, och sonen har börjat ta de första stapplande stegen bort från hennes famn. Anna känner sig gruvligen förfördelad och genom romanen får läsaren direktkontakt med det svartaste svarta i hennes kränkta innersta.
Livet går i cykler. Vi föds, vi lever, vi dör. Men när allt Anna tror är sant istället är lögner hakar cyklerna upp sig, trasslar ihop sig till en svart gegga som maniskt ältas gång på gång på gång. För varje varv som hon ältar det nya liv som nu påstås vara hennes hoppas man att hon ska lyckas nå vidare framåt mot nyorientering men Elensky håller mig som läsare i ett järngrepp och tvingar mig tröska igenom svärtan ännu ett varv. Det är bitvis tungt. Att vara i svärtans centrum är utmattande.
Skickligt målas det maniska ältandet upp. Känslan av att inte längre vara en del av något självklart, att ha sugits ut i yttre rymden för att kall och ensam betrakta allt liksom utifrån och ändå inte finna kraft eller vilja att gå vidare.
Jag har svårt för den här romanen, för att den är smärtsam. Jag känner ingen sympati för Anna eller hennes mani, men jag känner igen den. Boken som skulle bli ett eftermiddagsprojekt tog längre tid än så eftersom jag hela tiden måste upp till ytan och andas. Det är mörkt och irriterande – och alldeles fantastiskt gripande.
Mottagen: 29 april 2013
Anmäl textfel
