Recension
av Dikter och prosa 1954-2004, Tomas Tranströmer
Vem läser egentligen poesi i vår tid?
Många läser poesi i ungdomen när vi söker efter uttryck för alla starka känslor. I sorgen återvänder vi. Många läser dikterna i begravningsannonserna som kan variera från det banala till det mest intensiva infångande av de svåraste känslorna i dödens närhet.
En av förre årets populära julklappar var utan tvekan Tranströmers samlingsvolym som utgivits redan i april 2011 inför författarens 80-årsdag. I december samma år tilldelades Tranströmer nobelpriset i litteratur och det är inte ofta man har möjlighet att till synes så enkelt läsa en pristagares hela produktion. Det ser ut som en vanlig roman till det yttre. Men dikter kan vara svåra att läsa, trots de enkla orden. Det här är knappast en volym som man sätter sig till rätta och läser från första sidan till slutet.
Lyrik kan man läsa och tolka hur man vill. Fast under skoltiden skulle man nästan sitta med en direkt översättning av alla metaforer och det mesta som där analyserades avskräckte från vidare poesiläsning.
Men man kan läsa dikter som min mor lärde mig besöka nya museer: Först går man runt och skaffar sig en överblick, sedan återvänder man till det som väckt ens intresse.
Många av oss bär omkring på strofer av Tomas Tranströmer som betyder mycket för oss fast vi varken minns eller förstått dikten vi har hämtat dem ifrån. Exempelvis:
”Skäms inte för att du är människa,
Var stolt...
...du blir aldrig färdig
och det är som det skall.”
Men vem minns hela dikten ”Romanska bågar”?
Jag börjar ambitiöst läsa alla dikter från början. Ärligt får jag erkänna att det mesta inte säger mig någonting. Men så plötsligt infångas jag av Preludier II:
”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv.”
De raderna förstår väl vem som helst utan ”översättning”. Men dikten i övrigt är öppen för tolkningar på samma sätt som drömmar är det. Liksom mina drömmar väcker helt andra associationer hos mig än hos dig så läser vi dikten helt olika.
Tranströmer drabbades av afasi för ungefär tio år sedan men har i nära samarbete med sin fru skrivit senaste diktsamlingen 2004, ”Den stora gåtan”. Många av de fina dikterna här har redan blivit klassiker. Exempelvis Snön faller där några rader fastnar:
Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.
Sist i boken finns Tranströmers ”Minnena ser mig” från 1993 om författarens barn och ungdomsår på Söder i Stockholm. I korta koncentrerade berättelser växer den unga Tranströmer fram för oss. Lättläst och oförglömligt.
Sammantaget är detta en bok som man aldrig blir färdig med utan kan återvända till om och om igen.
Mottagen: 16 februari 2012
Anmäl textfel
