I skuggan av det annalkande världskriget, utkom Thorsten Jonssons Som det brukar vara (1939). Därmed hade också Sverige fått sin första modernistiska novellsamling. Till stilen var det i första hand Faulkner och Hemingway som inspirerade, till innehåll och språk, inte sällan det hemtama Norrland.

I skuggan av det annalkande världskriget, utkom Thorsten Jonssons Som det brukar vara (1939). Därmed hade också Sverige fått sin första modernistiska novellsamling. Till stilen var det i första hand Faulkner och Hemingway som inspirerade, till innehåll och språk, inte sällan det hemtama Norrland.

Som det brukar vara är elva berättelser om hur det moderna Sverige växer fram och om kampen mellan både stad och land, ung och gammal, rikssvenska och dialekt. Så sedd är novellsamlingen också en resa mellan livsformer, både geografiskt och språkligt, från centrum till periferi, och igen tillbaka. De båda kulturerna hänger organiskt ihop, och misstror varandra ännu bara måttligt. Balansvågen väger tämligen jämt.

Att påstå att Thorsten Jonsson är en av våra största författare är ingen lögn, att han är den störste novellisten en sanning. Att Som det brukar vara nu återutges måste därför betraktas som en efterlängtad kulturgärning.

Med efterord - "Modernism i novellens form" - av Gunnar Balgård.