LitteraturMagazinets recension
av Doktor Faustus, Thomas Mann
Doktor Faustus i nyutgåva
Jesper Nordström läser Thomas Manns klassiska verk "Doktor Faustus", en essäroman om i princip allt.
Att recensera Thomas Manns "Doktor Faustus", just utkommen i nyöversättning, är som att recensera en galax, eller för att låna en formulering av Tranströmer : "som ritningen till en storm".
Det är en essäroman om i princip allt i typiskt högspänd, tysk stil. Just den form av bollande av idéer och upp i det blå som ligger i kölvattnet av Hegel och Nietzsches tänkande, och vad Mann gör är att låta det bli en diskussionsroman om hur nazismen är ett tyskt fenomen specifikt, han låter romankaraktärerna komma till tals om vad som något svepande kan sägas vara bombastiskt germanskt.
Mann satt i en ganska aristokratisk bekväm exil i Kalifornien och skrev denna roman mitt under brinnande andra världskriget, som ville han både rädda den tyska humanismen och samtidigt genomlysa den brännande fråga om han själv var en orsak till Tredje Rikets uppgång? Mann var en spränglärd akademiker med en stor kärlek för det idé- och kulturarv som Hitler smidde om sin till sin ideologi, och det är som att Mann känner en slags guilt-by-association som han vill svära sig fri ifrån.
Låt det vara sagt med en gång, detta är ingen lätt roman. Den har förvisso inte mycket av misär och umbäranden i stil med en rysk tegelsten, snarare är den tung på det där viset att den kollapsar under sin egen tyngd : allt, allt, allt ska avhandlas i en rasande takt, och det är här som en liknelse med romantisk symfonisk musik blir möjlig att göra. Grundstrukturen är att en viss Serenius Zeitblom skriver en biografi över sin barndomsvän Adrian Leverkuhn och tecknar hans väg in i musiken och sjukdomens värld.Teman varierar och tas om, kapitlen står närmast i förhållande till varandra som barockestetikens disharmoni som sedan löses upp av harmoni.
Sjukdom som ett berättartekniskt knep och allvarlig tematik är något som Mann jobbade med ofta i sitt författarskap. Vi har kortromanen "Döden i Venedig", där smittorisken i hela staden utgör hotet som ändå ignoreras i den förbjudna kärlekens namn, och för all del "Bergtagen", där livsstilen kring ett sanatorium blir närmast andlig och förfinad.
Sjukdomen och passionen för musiken blir i "Doktor Faustus" som en symbol för det demoniska och kultiska i nazismen, och genom romanen bränner det ofta till i passager som ringar in nationalsocialismens suggestiva lockelse.
Då vi som läsare sitter med det historiska, kontextuella är det lätt att den här romanen nästan blir en slags "bingobricka för nazireferenser", och till viss del är det en svaghet i den här romanen, den blir nästan som en högkulturell variant av "Sofies värld", en readers digest över tysk idealism och dess påstådda urartning till brösttoner om lebensraum och parader. I sin egenskap av just essäroman är det inte mycket ren litterär gestaltning, om vi med detta menar miljöbeskrivningar och konkretion, det försvinner upp i lite väl bombastiska dimmor.
"Demoniska krafter finns jämte ordningskvalitéer i varje vital rörelse" måste vara en av de mest träffande karaktäristiker av nationalsocialismen jag läst.
Jag kan inte hjälpa att tänka att namnen på romanens karaktärer är medvetet överdrivet sirliga och pretentiösa, för att väcka ett slags löjets skimmer över dessa professorer och bokmalar, och detta är en kanske oavsiktlig humor som spelar med samma medel som i Grönköpings Veckoblad där det knappologiska och lilla kläs upp i en alltför stor språkdräkt, likt en lillgammal vattenkammad tioåring som fått tag i sin fars konfirmationskostym.
I sin vindlande stil balanserar texten hela tiden mellan seriöst utredande och närmast Monty Pythonsk torr satir, och detta är dess största kvalité bortom det självklart viktiga att det är en pusselbit till i en förståelse av nazismen. Detta är allt annat än en personlig vittnestext i relation till Tysklands 30- och 40-tal och lär nog gå till historien snarare som bred exposé än gripande gestaltning.
Med andra världskrigets slut dog den tyska kulturen. Ingen ville ens ta det minsta tyska ord i sin mun och detta ledde författare till en slags nollpunktsituation. Var det ens möjligt att skriva dessa sortens texter längre, där själva språket verkade eka av Hitlers tal? Det är symptomatiskt att Grupp 47, med Günter Grass i spetsen sedan tog avstånd från denna sorts litteratur som på sätt och vis drogs med ner i fallet 1945.
Mottagen: 15 januari 2016
Anmäl textfel
