Recension
av Vägen mot Bålberget, Therése Söderlind
"Ett mästerverk! En riktig berättelse!"
Therése Söderlinds nya roman är ett mästerverk, efter den här kan hon, enligt min mening, räkna sig till de stora svenska författarna.
Framför allt imponeras jag av språket. Det flyter lätt hela tiden, berättande och beskrivande av både människor och natur. Det som växer, dofterna, människornas karaktärer... Allt det svarta, som det är tungt att läsa om, blir på något sätt ändå upplyft.
Therése Söderlinds första roman ”Norrlands svårmod” var även den övertygande.
"Vägen till Bålberget" tar upp en svart tid i vår historia, häxbränningarna. I Torsåkers pastorat avrättade var femte kvinna!
Det är en berättelse i nutid och dåtid, en berättelse om kvinnor som beskylldes för att vara häxor och avrättades för att sedan brännas på bål. Det är en tid som är svår att riktigt förstå, men människornas tankar, funderingar och livsvillkor beskrivs av Therése Söderlind på ett sätt som gör att allt kommer mycket närmare, blir levande och kanske infinner sig också en liten gnutta av förståelse hur detta kunde ske. Svälten som lurade varje vinter, brist på foder som gjorde att kon sinade, medan man kunde se att grannens ko fortfarande mjölkade. Men varför blev just kvinnor anklagade i denna svåra tid? Även män misstänktes för trolldom, men huvuddelen var kvinnor.
Prästernas ställning var stark och prästens svavelosande predikningar och påverkan på barnen för att få fram de önskvärda berättelserna bestod i både örfilning och piskning. Barn vändes mot sina mödrar. Dessutom fanns föräldralösa kringvandrande visgossar, som mot betalning glatt pekade ut häxor – kanske trodde de även själva att de hade förmåga att se djävulens märke, i pannan på den utpekade kvinnan.
Romanen börjar år 1740 när Olof, en gammal gubbstrutt, sitter och filosoferar. Han har något att berätta, men hans dotter vill inte lyssna på hans prat om gamla tider, så det blir barnbarnen som får berättelsen till livs och kanske väntar han också på Jöns Hornaeus, häxprästens barnbarn, som rider runt i bygden och intervjuar gamlingar om vad som skedde på 1670-talet. Så småningom får vi hela berättelsen till livs, men först besöker vi år 1975.
Veronica är tonåring och har det inte lätt hemma, hennes älskade farmor har inte långt kvar och hennes mamma har lämnat pappa och åkt till Stockholm ”på semester”, trött på hans otrohetsaffärer. Veronicas pappa hjälper henne med ett skolarbete om häxbränning. De åker till Bålberget och på biblioteket spårar de sin släkt ända till Laurentius Hornaeus, prästen som såg det som sin livsuppgift att spåra upp häxor i trakten.
Men det är först i vuxen ålder som Veronica börjar sin släktforskning på allvar. Enligt farmor fanns det en kvinna i släkten, Malin, som trots att hon blev utpekad som häxa, lyckades klara sig med livet i behåll.
En stor del av boken är Malins historia, hennes uppväxt och hennes giftermål med en man hon inte ville ha. Malin födde ett barn som överlevde, dottern Segrid. Det tog lång tid innan hon förstod sig på dottern. Segrid hade klargröna ögon, precis som vittrorna, och löpte ofta till skogs, till farligheterna. Segrid är min personliga favorit bland karaktärerna i boken, men det finns många intressanta personligheter att välja mellan. Och många starka kvinnor.
Olof berättar om sin barndom och om hur han följde efter granngårdens Segrid när hon sprang skrikande till skogs, efter att hennes far tagit henne i upptuktelse. När barnen tröstar varandra vid tjärnen blir berättelsen så levande. Det är vittrornas tjärn och många rykten går om Segrid, hon är inte riktigt som andra, sägs det.
Therése Söderlind växlar enkelt mellan då och nu, även språket förändras och blir med små medel ålderdomligare när berättelsen hör hemma i 1600- och 1700-talet, och människorna känns autentiska. Det är där i det förflutna berättelsen riktigt hettar till. Det är en diger roman på nästan 600 sidor. Varje resa i tiden är relativt lång, och romanen känns aldrig fragmentarisk. Berättarspråket är fantastiskt, ordrikt och målande. Läsningen blir till en ren njutning. Det är en stark och djupt gripande roman som även har många intressanta och väsensskilda mansporträtt. Här är Olof min favorit. Han är så barnsligt oskyldig, och det tar lång tid innan han får veta Segrids hemlighet. Här finns också Veronicas pappa Jacke och så alla dessa figurer långt tillbaka i tiden: Stock-Pelle, Erke, Matz och Brått-Nisse och så vispojken Bengt, han som satt utanför kyrkan och pekade ut vilka kvinnor som var häxor.
En roman för alla litteraturälskare, vi som inte vill att berättelserna ska ta slut!
Mottagen: 20 februari 2013
Anmäl textfel
