LitteraturMagazinets recension
av Vägen mot Bålberget, Therése Söderlind
Dramatisk historia om ursprung, släktband och häxprocesser
Varje plats och varje människa bär på en historia, men hur mycket präglas vi av det som hänt? I ”Vägen mot Bålberget” utforskar Therése Söderlind människors behov av att ha kunskap om sin egen historia. Påverkas den egna identiteten av förfäders handlingar och blir man en annan person om man upptäcker att det man trodde sig veta om sitt ursprung visar sig vara fel?
Fyra personer i olika tider med släktband till varandra berättar om sina liv och relationer till familj och omgivning. Allt sker i skuggan av Bålberget där kvinnor i häxprocesserna i 1600-talets Nyland vid Ångermanälven mötte sitt öde.
Det börjar på 1970-talet när Jacke, som försöker hålla ihop sitt äktenskap, hjälper dottern Veronica med ett skolarbete som rör släktforskning och det som hände i vidskepelsens namn på 1600-talet. Jacke vet inte själv vem hans riktiga far är och använder Veronicas skolarbete som ett svepskäl för att utforska sina familjeförhållanden som verkar innehålla många hemligheter. Ändå har han nästan lättare att hitta uppgifter om eventuella släktingar som redan är döda än att ha fungerande relationer med sin fru och dotter. Jacke försöker med begränsad framgång att vara delaktig i tonårsdotterns liv, men senare i boken berättar Veronica sina minnen från uppväxten och bilden klarnar. Han genomför också provtagningar på Bålberget för att ta reda på om legenderna om häxbränningarna kan stämma. Veronica deltar i dessa och efter att ha hört berättelser av farmodern fortsätter hon i vuxen ålder att gräva i familjens historia.
Mellan Jacke och Veronicas berättelser kastas läsaren ganska brutalt tillbaka i tiden till 1600-talet och får möta Malin, en bondhustru som sitter fången i väntan på att ta emot dödsdomen för häxeri. Det är fascinerande att möta ett samhälle så präglat av vidskepelse för det övernaturliga och kyrkans makt. Malins liv är också dramatiskt när hon berättar om förlorade barn och barn som utnyttjas av såväl hemmets som av samhällets makthavare. Genom henne skildras också hur kvinnorna, i detta sekel mer än kanske något annat, ständigt ses som möjligt upphov till samhällets förfall. De kan förleda sina egna och andras män, använda trolldom med mera och måste därför kontrolleras av ansvarsfulla män. Förtrycket motiveras med att det är för barnens och samhällets överlevnad.
När Söderlind växlar mellan olika tider försöker hon också anpassa språket för att öka känslan av att man befinner sig där, vilket hon gör med stor framgång. Den som avslutar berättandet i boken är Olof som i mitten av 1700-talet är en gammal man, men som i sin barndom bodde granne med Malins familj. Som barn var han inblandad i häxprocesserna och nu lever han och alla andra i efterdyningarna av galenskaperna. Hur går ett samhälle vidare efter ett sådant trauma? Dessutom rätar han ut en del andra frågetecken kring olika familjeförhållanden och vad som hände i Nyland i slutet av 1600-talet.
Söderlind har skrivit en dramatisk släktsaga som får läsaren att fundera kring identitet och familjeband. Hon väver skickligt ihop berättelserna från de fyra personerna så att man förstår historiens betydelse för nutiden. Det är tydligt att man på 1600-talet hade svårt att skilja på fantasi och verklighet, men hur ser det ut nu för tiden? Hur vet man vad som egentligen har hänt? Som historieintresserad uppskattar jag författarens ambition att lägga ett källkritiskt perspektiv på historieskrivningen. Historien ger oss också perspektiv på vår tillvaro och en möjlighet att jämföra, vilket kan få oss att bättre förstå vår egen tid.
Mottagen: 3 mars 2013
Anmäl textfel
