LitteraturMagazinets recension
av Han sitter där nere mellan Clapton och Hendrix, Sven Lindström
Ett evigt rabblande av platser och personer
"När jag läser boken går mina tankar osökt till huvudpersonen i filmen Forrest Gump” skriver Ulf Lundén i Dala-Demokraten.
Osökt är väl att ta i.
Likheterna är snarare överdrivet slående.
Författaren Sven Lindström har arbetat som musikjournalist, krönikör och kåsör på Sydsvenska Dagbladet. För ett antal år sedan skrev han en biografi om Per Gessle. Nu är han tillbaka med ännu en berättelse från pop- och rockvärlden och till vår ciceron har han utsett Jan Olofsson. "Förlåt, vem?" utbrister vän av ordning. Jo, ännu en kille som man förmodligen aldrig skulle stå ut att leva med men som förväntas väcka intresse när han återges i textform.
Jan Olofsson är den energiske slyngeln från Malmö som verkar villig att göra vad som helst för att få in en fot i musikbranschen. Kan han inte vara sångare själv kanske han kan vara manager åt andra? Genom en kombination av slump och idogt tjatande lyckas den helt vanlige arbetarkillen befinna sig på samma plats som en hel uppsjö av de artister som verkade i musikbranschen från 50-talet och framåt.
Det här är verkligen en sån där bok som har fokus på vem som är vem. Vet man inte vilka de gamla rockhjältarna är får man klara sig ganska mycket själv. Jag uppvuxen i en familj med stort musikintresse och har tämligen god koll på gammal rock men är väl kanske FÖR ung (!) för jag känner mig inte särskilt delaktig i berättelsen samt känner igen typ en fjärdedel av de enorma mängder upprapade artistnamnen. Dessutom är berättelsen platt och går aldrig går på djupet med någonting. Någon enstaka gång unnar sig Lindström en liknelse men då i form av ännu en för mig okänd artist. Det är helt enkelt ett evigt rabblande av platser och personer utan analys eller djup.
Med mig som guide genom detta virrvarr av okända ansikten är alltså Jan Olofsson. En person som jag mest irriterar mig på så till den milda grad att jag lierar mig med den sure rörläggarfadern som tycker att sonen borde klippa sig och skaffa ett ärligt arbete. Jan är en snubbe som genom hela boken vräker sig med extremt mycket snack och väldigt lite verkstad.
Ett par av hans största bedrifter är att han råkar träffa Beatles innan de slår igenom samt att han vid ett tillfälle sket i att hämta ut en tavla han fått av Francis Bacon från ramverkstaden eftersom han i vanlig ordning var luspank.
Jan ljuger och överdriver. Han pratar och trixar och ser till att alla ytor glänser. Men av det inre får man inte en enda skymt, varken hos honom eller någon av alla de celebriteteter som passerar revy i närheten.
Jan är inte vidare framgångsrik. Han står hela tiden på randen till att lyckas men är helt enkelt för klantig för att någonsin verkligen göra det. Han missar de enklaste saker och beter sig som ett barn när det gäller ansvar och planering. Gör han en tillfällig vinst köper han hellre en fin bil än investerar för framtiden. Jans inställning till livet sammanfattas bäst i det avsnitt som berör Elvis och proggens gemensamma mål att ”befria arbetarklassen med musik." "Men i Jans fall har det handlat om honom själv”. Hans liv är inte en längtan eller en passion för något. Utan en flykt från ett liv han inte vill ha. Det skulle kunna vara gripande, men känns bara tragiskt.
Anledningen till att jag som läsare inte dras med kan vara att målet med boken är otydligt. Vill Lindström göra en svepande översikt över 50-, 60- och 70-talets musikvärld? I så fall är resultatet alldeles för torftigt och det finns en uppsjö böcker som ger en mer nyanserad och rikare bild. Vill han skildra ett spännande människoöde i händelsernas centrum? Även då är resultatet misslyckat då hans hjälte, i den mån jag berörs överhuvudtaget av det platta personporträttet, snarast väcker mina antipatier. Det finns andra böcker som bättre fyller båda de möjliga målen. Läs någon av dem i stället.
Mottagen: 14 februari 2013
Anmäl textfel
