LitteraturMagazinets recension
av Hungerspelen, Suzanne Collins
Boken jag ska tvinga mina barn att läsa
Äntligen kan jag sälla mig till skaran som har läst den omtalade triologin "Hungerspelen" av Suzanne Collins. Böckerna som blivit film och som sålt bättre än Harry Potter.
Denna framtidssaga på ungefär 1000 sidor kretsar kring sextonåriga Katniss Everdeen som bor i landet Panem, vilken är den del av Nordamerika som kvarstår efter krig och naturkatastrofer. Panem är en centralmakt som består av 12 fattiga distrikt och en rik huvudstad. Varje år anordnas ett så kallat hungerspel med en flicka och en pojke från varje distrikt. I ett spel som liknar en dokusåpa á la gladiatorierna dödar ungdomarna varandra tills bara en kvarstår.
Det är en fantastisk upplevelse att sugas in i denna spännande och fascinerande historia. Den är underhållande i sin actionfyllda framfart och dessutom tankeväckande och smart. Jag är imponerad av hur skickligt författaren målar upp klasskillnader, maktmissbruk och orättvist fördelade resurser i Panem, som finns även i vårt samhälle. Hur långt kommer vi gå för att nå det perfekta utseendet eller det mest underhållande programmet? Jag ler stort när jag läser om de tekniska prylarna i huvudstaden som till exempel de automatiska rengöringsprogrammen i duschen. Eller när huvudstadens invånare dricker en speciell vätska som får dem att kräkas så att de kan fortsätta äta av den överdådiga buffén. Och när skönhetsoperationerna resulterar i morrhår eller grön hud. Samtidigt som resursbristerna i Katniss distrikt (nummer 12) liknar hungersnöden på medeltiden.
Cool och smart science fiction som på samma gång är trovärdig. Och det bästa av allt, normbrytande. Frågan är om jag har läst någon annan skönlitterär bok som är lika befriad från könsroller och en manlig norm.
Huvudpersonen porträtteras nyanserat som en driftig, skicklig, tjurskallig kvinna men som också har svårt att hitta orden samt är egoistisk i perioder. Hon är varken hora, madonna eller övermänsklig gudinna. Hon är inte heller stor eller stark men har pilbågen som spetskompetens, är liten och bra på att klättra och bjuder därför hårt motstånd i hungerspelen. Vi slipper den traditionella kvinnogestalten som suktar efter mäns kärlek och familj, och som funderar kring relationer och utseende.
Men naturligtvis finns här också en gnutta romantik, det slipper vi inte undan. Dock får vi lapa i oss den som sur mjölk. För Katniss är det mest besvärligt med kärleken och inga rosa moln så långt ögat når. Jag blev faktiskt besviken när triangeldramat tog form, det känns så klassiskt och uttjatat. Dock framstår Katniss aldrig som ett objekt eller en trofe. Collins håller det flytande genom att bespara oss machokultur och tuppfighter.
Jag kommer tvinga mina barn att läsa de här böckerna när de blir äldre, om de mot förmodan inte vill göra det frivilligt. Tänk vilka bra diskussioner om politik, solidaritet, könsroller med mera vi skulle kunna ha sen.
Jag kan tänka mig att filmen är läskig för ungdomar med tanke på allt dödande, vilket också har diskuterats, men böckerna tycker jag helt ok ur den aspekten.
Jag älskar att Katniss får vara en liten kvinna med långt hår i fläta som med hjälp av sin båge och sina egenskaper är lika stark som sina manliga motståndare. Det är, enligt mig, perfekt praktiserad feminism.
Mottagen: 9 april 2013
Anmäl textfel
