LitteraturMagazinets recension
av Gregor från Ovanjord, Suzanne Collins
Ingen ny "Hungerspelen" – men ett klassiskt fantasyäventyr
När jag höll ”Gregor från Ovanjord” i min hand ställde jag mig frågan: är det här en ny ”Hungerspelen”? Nej, kunde jag konstatera efter bara ett par sidor. Varken handlingen eller läsupplevelsen är i samma stil som "Hungerspelen".
Det här är fantasy för lite yngre ungdomar med klassiska inslag som parallella världar och förutspådda krig. Dock har Suzanne Collins båda bokserier en sak gemensamt: de är riktiga bladvändare.
Gregor är elva år och bor i New York med sina systrar och sin mamma. En dag när han är barnvakt åt sin tvååriga lillasyster Boots försvinner hon ner genom en öppning i tvättstugan, varpå Gregor kastar sig efter. Det blir ett långt fall som tar dem ner till Underjord – en värld full av stora kackerlackor, råttor och fladdermöss. Dessutom bor det bleka människor med lila ögon där, människor som verkar veta om att Gregor och Boots ska komma, men han vill bara ta med sig sin lillasyster och åka hem. Är verkligen Gregor krigaren i profetian? Kommer kriget bryta ut? Och kan han någonsin ta sig därifrån?
Trots att ”Gregor från Ovanjord” skrevs före ”Hungerspelen” kunde jag bara tänka på just det när jag fick boken i mina händer: det här är författaren till bokserien om Hungerspelen. Böckerna som fick mig att stänga ute världen ända tills boken var klar, eftersom jag inte kunde lägga dem ifrån mig. Därför var förväntningarna höga när jag började läsa Suzanne Collins fantasyserie.
Personporträttet av Gregor är något som verkligen fastnar hos mig. Ett barn som fått växa upp för fort. Pliktkänslan, ömheten inför sin lillasyster, rädd men ändå nyfiken. Hur saknaden efter hans pappa, och efter en tid då familjen var hel, har fått honom att vara väldigt hård mot sig själv. Aldrig skena iväg med tankarna. Aldrig hoppas för mycket. Att en elvaåring resonerar så blir smärtsamt, och jag blir väldigt berörd som läsare.
Något annat jag gillar är drivet. Hur jag vill vända blad på blad, fortsätta framåt. Efter första kapitlet har vi kommit in i boken, snabbt har det gått, och ändå har vi fått veta massor om Gregors liv. Tempot fortsätter i samma takt när den nya världen ska presenteras. Det blir en perfekt avvägning av information: jag får en klar bild av hur världen ser ut och hur det fungerar, men det hinner aldrig bli trögt.
Själva handlingen känns egentligen inte särskilt unik. Dels ser jag influenser av Astrid Lindgrens ”Mio, mio Mio” och C. S. Lewis ”Narnia”, men framför allt påminde boken mig om Maud Mangolds ”Glaspärleresan”. En ung pojke med oanade talanger, magiska världar, äventyr, krig, ett uppdrag. Grundstoryn känns därför inte speciellt spännande, men ändå är det något som gör att jag måste bläddra vidare.
Efter bara ett par sidor kunde jag konstatera att det här inte var någon ny Hungerspelen. Handlingen är inte jämförbar – det här är fantasy för lite yngre läsare. ”Gregor från Ovanjord” var heller ingen ny Hungerspelen vad gäller läsupplevelse, men jag kunde också konstatera efter bara ett par sidor att jag var fast. Jag var fast ända till slutet, trots klassiska och ibland klichéartade inslag. Det blev ingen ny Hungerspelen, men det blev en bra bok. Och den står alldeles på egna ben.
Mottagen: 29 maj 2013
Anmäl textfel
