Recension
av Dubbelexponering, Suzanna Dilber
En berättelse om tvåsamhetens fallgropar
En roman om den svåra konsten att hålla ihop i tvåsamhet som skildrar två olika komplicerade relationer, där alla berörda på sätt och vis är förlorare. Suzanna Dilber har ett vackert språk och berättar djupt och initierat om kvinnornas känslor sida efter sida. Dialogerna är fantastiska, det känns nästan som jag var i samma rum när Josefin konfronterar Ola. Det är en imponerade debutroman. Suzanna Dilber har en gedigen grund att stå på som skådespelare, regissör och översättare.
Telefonen ringer hos Josefin, gift tvåbarnsmor, och en väninna berättar att hon sett hennes man kyssa en ung kvinna på gatan. Josefins värld vacklar till, hon har trott på deras gemenskap, lojalitet och äktenskap. Hennes man erkänner direkt, förhållandet har pågått i tre år, men han bedyrar att han älskar Josefin och vill stanna hos henne. Josefin packar sin väska, hon måste få tänka och landa. Den här skildringen kan jag ta till mig och verkligen förstå hur Josefin tänker. Jag är imponerad av hennes reaktion, hon står stark och handlar och inte en enda gång tar hon på sig skulden.
Den andra skildringen är från en kvinna som har ett förhållande med en gift man. Hennes längtan, hennes smärta att bli bortvald långa perioder när familjelivet går före, hennes vånda att inte orka bryta upp, skildras ingående. Hon vill och vill tro att han ska lämna sin familj för hennes skull. Men hon har gått in i förhållandet med öppna ögon, utan tanke på att hon skadar en tredje person, och jag har svårt att ta hennes smärta till mig. Den här skildringen är betydligt svagare och skulle ha behövt Suzanna Dilberts starka dialog för att bära.
Två kvinnoröster gör ingen helhet. Jag saknar verkligen de manliga rösterna, de skulle ha gjort den här boken mera komplett. Om jag fick önska så skulle Suzanna Dilber ha skrivit denna bok ihop med en manlig författare. En författare som skildrat den manliga sidan av just dessa två relationer. Först då skulle "Dubbelexponering" fyllt vad titeln lovar, att belysa från två håll, att belysa en och samma relation, känslor och handlingar från både mannens och kvinnans sida. I stället blir männen blodfattiga statister i berättelsen och deras karaktärer och velighet ser vi endast genom kvinnornas ögon. Kvinnorösterna har vi hört så många gånger förut.
Mottagen: 3 april 2012
Anmäl textfel
