LitteraturMagazinets recension
av Maskinblod, Susanne Samuelsson
Riktigt bra dystopiska noveller
Antologin ”Maskinblod” innehåller en rad noveller, samtliga med drag av science fiction och/eller dystopi och skrivna av svenska författare. Det är oväntat bra och jag dristar mig till och med att säga att det är en av de bästa novellsamlingarna som jag har läst på länge.
Överlag är berättelserna nyanserade, överraskande och intressanta och håller en hög lägstanivå. För även om det finns ordentliga toppar så finns det inga riktiga dalar, vilket bidrar till läsupplevelsen.
Förutom det tidigare nämnda gemensamma dragen så finns det ett stråk till som återfinns i nästan alla berättelserna – nyfikenheten för den mänskliga grymheten. Antingen grymhet mot andra människor, eller mot den egna invididen. Det milda intresset för andras smärta, i det stora och det lilla. Här finns allt från de kallblodiga, beräknade offren av människor för andras välmående, till maken som offrar sin hustrus välmående till förmån för den egna karriären och slutligen människan som plågar sig med sina egna misstag i det förflutna. Misstänksamhet mot alla och ond bråd död, men även ett flertal intressanta humoristiska drag.
Bland mina personliga favoriter finns ”Där staden dragit fram” av Oskar Källner, ”Tåg” av Susanne Samuelsson och ”Bosättarna” av Pia Lindestrand. De har alla gemensamt att de lyckas fånga besvikelse, hämndlystnad och uppgivenhet på ett tilltalande sätt, samt har förmågan att överraska läsaren med oväntade vändningar. Dystopi och människoförakt när det är som bäst.
Ska du bara läsa en novellsamling inom fantastikgenren i år, låt det bli ”Maskinblod”. Jag har svårt att tänka mig att du skulle bli besviken.
Mottagen: 15 september 2013
Anmäl textfel
