Recension
av Feberboken, Stina Aronson
Berättarglädje om obesvarad kärlek
"Feberboken" från 1931 är en bok som jag påbörjade ett par gånger under helt olika perioder i livet, utan att läsglädje väcktes. Till sist hade den stackars vackra boken hamnat i en kasse böcker som skulle skänkas till ett antikvariat. Hade den stått kvar i hyllan vore den nog ännu orörd, men vetskapen om att antalet dagar då den finns till förfogade var begränsade fick läslusten att växa.
Det tog inte lång tid att inmundiga de 150 sidorna, även om skriften är sådan att det krävs koncentration för att greppa alla nyanser. Jag kunde snabbt konstatera att läsglädjen infann sig denna gång – med besked. Det blev en bok jag inte ville lägga undan, ville vidare i. Hur förklara på annat sätt än att drivkraften finns eller inte finns? Jag kan faktiskt inte förklara varför "Feberboken" grep mig så, men det gjorde den, här och nu.
Det största felet man kunde begå vore att läsa Feberboken som en roman och fälla omdömet därefter. Undertiteln lyder “Stoffet till en roman”; det stämmer. Här serveras en ofullbordad kärlekshistoria som kunde ha klätt sig i romanens dräkt, men istället låter Aronson språket styra och slår sönder intrigen med modernistisk hammare. Berättarrösten är nyckfull, har makten och använder den. Det blir en katt-och-råtta-lek med författaren Artur Lundqvist, modell till berättelsens Hugo.
Jag läser förord bara av plikt och sällan med behållning, men till denna bok har Ebba Witt-Brattström skrivit några mycket läsvärda sidor som verkligen sprider ljus över det nyss lästa. Så mycket jag annars hade missat som hon sätter fingret på. Fint så.
Som helhet är "Feberboken" en bok som alla som någonsin har varit olyckligt kära kan känna igen sig i - och samtidigt en modern klassiker som spritter av modernistisk språkglädje.
Mottagen: 20 september 2012
Anmäl textfel
