LitteraturMagazinets recension
av Höglandet, Steinar Bragi
Skräck i den isländska ödemarken
Inledningen till Steinar Bragis roman ”Höglandet” är ganska dråplig. Två par gör en utflykt och kör vilse i dimman. När de irrar runt i sin bil lyckas de till slut krocka med ett av de få hus som finns i området. Fortsättningen blir dock allt annat än putslustig.
Det karga isländska höglandet är en perfekt miljön för en skräckthriller. De moderna stadsborna, strandsatta mitt ut i ingenstans, får möta den nyckfulla naturen. Denna dramatiska rysare sätter snart klorna i läsaren. Efter den slumpmässiga olyckan verkar det som att något håller de objudna gästerna kvar i huset. Spänningen stiger gradvis när de utforskar såväl det gamla huset som omgivningarna. Bragi bygger skickligt upp en obehaglig känsla av instängdhet. Kvinnan, som finns i huset, är noga med att låsa dörrarna, men det är oklart om det är för att låsa ute någonting eller för att stänga något inne.
Parallellt med det oönskade äventyret får vi veta mer om huvudpersonerna; Hrafn, Vigdís, Egill och Anna. Fyra personer från medelklassen som lyckats bra, men stukats av finanskrisen. Det är noggranna porträtt som låter läsaren lära känna deras erfarenheter, moral och personligheter. De är i allra högsta grad representanter för det moderna isländska samhället, frigjorda och självständiga men de plågas samtidigt av en rastlöshet som dövas med droger och sex.
Spänningarna som finns mellan de fyra vännerna ökar när de utsätts för påfrestningarna på höglandet. Samtidigt behöver de varandra för att ta sig ur knipan. Det går nästan att beskriva som ett kammarspel där Bragi med små medel skapar stor dramatik, inte minst genom dialogen mellan de fyra.
Det gamla huset och dess invånare gömmer flera hemligheter. Även i omgivningarna tycks det finnas någonting dolt. Boken rymmer flera mysterier och svaren är inte alltid självklara. Ju längre in i boken man kommer desto påtagligare känns hoten mot de två paren som bara skulle ta en trevlig utflykt på den isländska landsbygden.
”Höglandet” har samma känsla som berättelser av andra isländska berättare, till exempel Sjón och Jón Kalman Stefánson. Naturens brutalitet och mänsklighetens mörka sidor skildras med vackert språk och man anar de gamla sagornas inflytande över författaren. För det mesta är det en alldeles fantastisk kombination – så också med denna roman.
Mottagen: 31 januari 2014
Anmäl textfel
