LitteraturMagazinets recension av Stalpi, Stefan Spjut
Välskriven fortsättning tillför inget nytt
Den tidigare litteraturkritikern och kulturredaktören Stefan Spjut debuterade med ”Fiskarens garn” och slog igenom med ”Stallo”. "Stalpi" är hans tredje bok.
I Stefan Spjuts glesbefolkade och exotifierade Norrland bor inte bara Susso, trolljägaren från boken ”Stallo”, och hennes barndomsvän Diana med familj. Där bor även troll. Riktiga troll, halvtroll, småtroll och skrymt som kan påverka människor på värsta möjliga vis.
Jag var en av dem som med stigande fascination läste ”Stallo” när den kom och lät mig trollbindas av Spjuts fullkomligt realistiska skildring av vättar och troll i diverse djupa skogar runtom i landet.
Fortsättningen ”Stalpi” utspelar sig tio år efteråt. Stalpi är ett samiskt ord för varg och i upptakten till Spjuts nya trolläventyr försöker fältteknikern Anders från Grimsö forskningsstation tillsammans med veterinären Geir flytta på en ovanligt stor varg – det är ett företag som inte slutar väl.
Lennart Brösth, som i ”Stallo” kidnappade människobarn åt trollen, rymmer från rättspsyk och ansluter sig till sina gamla vänner. Storgubben Skabram har isolerat sig i en grotta, trolljägaren Susso har isolerat sig i en stuga, och kanske kan åsynen av henne få honom att äntligen komma ut därifrån...
Hantverket är gott; Spjuts språkanvändning är säker och inslagen av norsk dialog fungerar väl. Precis som i förra boken blandas vardagliga detaljer med övernaturliga element, däremot fångas jag aldrig av berättelsen som till stor del utgörs av transportsträckor av olika slag. Antalet inblandade kunde med fördel ha decimerats redan från början och inte bara under historiens gång, för egentligen är det bara Diana och Anders som blir till något mer än bara namn.
Snyggast och mest beklämmande är kanske Anders fragmentariska minnen, hans hjälplöshet och närapå zombieliknande oförmåga att hålla ihop sitt liv, annars är verket varken nydanande eller ens särskilt spännande.
Mottagen: 11 april 2017
Anmäl textfel