Recension
av Stallo, Stefan Spjut
Läsvärd vuxensaga där troll och otyg stör idyllen
Jag blev helt tagen, redan från början, av Stefan Spjuts roman – den första jag läser av författaren.
I min barndoms sagor hade trollen som tog barnen – framför allt de barn som inte lydde sina föräldrar – en framstående plats. Trollen som åt barn och trollen som bytte sina egna ungar mot människornas ungar. Tomtar och skrymt och vättar, som behövde blidkas med gåvor så att de förblev vänliga. De fanns i sagorna, trollen var stora, hade hängbukar och var allmänt frånstötande, men det är inte dessa som Stefan Spjut skriver om.
Jag har inte tidigare hört talas om Stallo, men enligt boken är det samernas legender om ett jättefolk som kidnappade barn, som ligger till grund för berättelsen. Hur som helst så älskar jag den här historien, om troll och skrymt som gömmer sig i djurhamn, det vill säga de kan förvandla sig till djur. Men djuren uppför sig inte riktigt som vanliga djur. Det finns en ekorre som jag uppfattar som hjälpsam, men den är annorlunda och praktiskt taget odödlig. Det gäller för de andra också, trollen och tomtarna. Uråldriga är de alla. De första drygt hundrafemtio sidorna i boken är inte direkt spännande, men skrivna på ett njutbart och målande språk. Sedan händer något, nu börjar spänningen stiga och språket förändras. Språket blir mera direkt, men är fortfarande njutbart.
Stefan Spjut beskriver så visuellt den gamla, lite förfallna sommarstugan med utedass och omnejd i myggornas skogsparadis. Dit kommer den unga mamman med sin lilla son Magnus. De smetar in sig med myggstift, spelar kort och läser serietidningar. Mamman har lånat stugan av en jobbarkompis. Jag hör myggorna surra och jag går med den lilla pojken på upptäcktsfärd i närområdet. Han utforskar skogen, men skräms av något lurvigt och hastar tillbaka till sommarstugan. Idyllen har en baksida, och efter några dagar börjar underliga saker hända. Mamman går ut och kissar en natt i mörkret och råkar av misstag slå till en fladdermus så att den kastas in i väggen. Fladdermusen dör. Dagen därpå slänger hon den i ett buskage. Men den döda fladdermusen finns plötsligt en dag i deras kylskåp. En hare och en räv verkar vara vänner och är inte ett dugg rädda för Magnus mamma. Sedan kommer det stora trollet ut ur skogen och tar Magnus. Polisen tror inte mamman när hon berättar om jätten som tog hennes son. Åren går och Magnus återfinns inte.
Susso är barnbarn till en naturfotograf. Han har tagit flygfoton över Sareks nationalpark och på en bild har en björn fångats och först i mörkrummet upptäcker han att det sitter något på björnens rygg. Det är taget på så långt avstånd att det inte går att identifiera vad som rider på björnens rygg, men i familjen talas det om mysteriet, om trollet. Susso beslutar sig för att försöka få fram flera berättelser genom att starta en hemsida, där människor kan skriva om sina upplevelser. Hon får kontakt med Edit som påstår sig ha sett en liten dvärg.
Nu börjar Sussos krokiga väg genom Sverige till trollens hemliga och skrämmande värld tillsammans med sin pojkvän och sin mamma. Susso är förföljd. Någon försöker tysta henne för gott. Undersökningen leder både till John Bauers sommarhus och till Sven Jerrings änka.
Jag älskar den här historien, och vill verkligen läsa mer av författaren. För trots att historien är ganska grym, är den inte alls lika blodig som Stephen Kings romaner, utan passar bättre för oss lite kräsmagade som ändå vill har lite spänning i livet. Jag väntar otåligt på en fortsättning på den här berättelsen, ty den är verkligen öppen för en fortsättning. Jag hoppas att den underliga och telepatiska ekorren, som bott både hos John Bauer och Sven Jerring och nu följer Susso, får förbli lite snäll och beskyddande.
Mottagen: 7 januari 2013
Anmäl textfel
