LitteraturMagazinets recension
av Kärleken blev mitt vapen, Ingalill Bergensten
Intressant läsning om hedersvåld
Boken ger en inblick i olika samhällssystem och visar på olikheterna mellan Sverige och Iran.
I boken "Kärleken blev mitt vapen" berättar Soheila Fors om sitt liv och uppväxt i iranska delen av Kurdistan. Medförfattare är journalisten Ingalill Bergensten. Soheilas livsresa liknar en berg- och dalbana. Som dotter till en emir och som en kurdisk prinsessa hade hon en särställning bland kvinnor. Hon tilläts själv välja sin egen make, trots släktens motstånd. Äktenskapet blev inte som hon tänkt sig, ett öde hon delar med många kvinnor inom alla kulturer.
Redan i tidig ålder blir hon aktiv kommunist och får terroristutbildning. Revolutionen blir inte vad de hoppats, mullorna kommer till makten kvinnorna döljs i slöjor. Tretton år gammal får hon ansvaret för barn, kvinnor och äldre när de flyr upp till bergen under kriget mellan Irak och Iran. Soheila är beväpnad med knivar och en kalashnikov.
Soheilas barndom framstår som lycklig, trots att fadern arresteras och sitter flera år i fängelse. Hon är något så ovanligt som pojkflicka i den kurdiska kulturen och bär byxor och gömmer både döda ormar och fladdermöss i fickorna för att skrämma kvinnorna. Hon växer upp med en tjänstestab och en stor trädgård. Hennes relation med fadern är stark, och det är också han som uppmanar henne att gå sin egen väg. När hon är i nioårsåldern får hon boken om Pippi Långstrump av sin pappa. Pippi blir hennes idol. Soheilas pappa illustrerar hur viktig en fars attityd mot dottern är för hennes utveckling. Ett annat exempel på en fars betydelse är den pakistanska flickan Malala Yousafzai.
Långt senare i livet kommer Soheila till Sverige med två små barn. Hennes isolering och ensamhet under den första tiden, ger henne förståelse för invandrarkvinnors svårigheter, och hon driver nu tehus i Karlstad, Karlskoga och Jönköping. Hon driver även "Saras hus", ett skyddat boende i Karlskoga. Tehusen är kvinnornas fristad. De är en godkänd miljö av männen och släkten för kvinnor med hedersrestriktioner. Här möts kvinnorna och delar med sig av sina kunskaper och nationaliteterna är många. Alla kvinnor är välkomna. År 2012 valdes Soheila Fors till Årets Brysigomare i Värmland av Brottsförebyggande centrum.
Soheila berättar om hederskulturen och kvinnornas isolering i ett främmande samhälle och om gruppkulturen inom släkten, där hedern är så viktig. Kvinnan bär den tyngsta hedersbördan och lite skvaller kan orsaka en katastrof. Det är mannen och brödernas uppgift att en kvinna hålls i strama tyglar, så att hon inte skämmer ut släkten. Flickor mördas, av sin egen familj eller av släkten, eller tvingas till självmord genom att hoppa från balkongen. I mina ögon är detta inget annat än mord och den som utför en sådan handling eller den som tillåter handlingen har för all framtid förlorat all heder.
Soheila har tagit som sin livsuppgift att förbättra invandrarkvinnors situation i Sverige och öka förståelsen för de två världar som möts, gruppkultur och individkultur. Hon försöker förklara hedersbegreppet, men någon lösning för att få slut på hedersvåldet ger hon inte i boken, men däremot några förslag på utbildningar och krav som kan ställas.
Sverige måste ställa krav på att människor som kommer hit respekterar vårt samhälle och accepterar den lag som gäller här. Det är svårt att ändra på de äldre männen, säger Soheila och därför tror hon att det kommer att ta generationer innan en förändring slår igenom. Eftersom ständigt nya invandrare anländer från denna kultur och släktens hårda nypor når in även från hemlandet, så är det ett problem som inte lär lösas inom överskådlig tid.
En tolvårig flicka som kommer till det skyddade boendet berättar att hon fått välja mellan att gifta sig med den man släkten valt eller att kastas från balkongen. I jämförelse med detta kvinnoförtryck och denna kvinnoförnedring känns vår svenska jämställdhetsdebatt som en ljum västanfläkt i ett vattenglas.
Boken ger en inblick i olika samhällssystem och visar på olikheterna mellan Sverige och Iran. I vår kultur litar vi på hjälp från staten och är individualister. Var och en är sin egen lyckas smed. Här finns stor ensamhet, framför allt hos gamla. I gruppkulturen är släkten livlinan, det är släkten som alltid ställer upp och därför kan ställa krav på människorna inom släkten.
En stor del av boken handlar om Soheilas uppväxt och trots krig och revolution har berättelsen i många delar ett sagoskimmer över sig. Jag hoppas den når många svenska hem.
Mottagen: 1 januari 2014
Anmäl textfel
