LitteraturMagazinets recension
av En vän för livet, Sofie Sarenbrant
Om utanförskap och hästar
Sofie Sarenbrant, som skördat stora framgångar med sina deckare, barnboksdebuterar med en klassisk hästbok som riktar sig till barn i mellanstadieåldern.
Huvudpersonen Mira har ridit i fyra år på ridskolan, och med sina tretton år är hon äldst i sin grupp. Äldst, men långt ifrån bäst. Ridskoleläraren är otålig, hästarna vill inte samarbeta, och vad Mira än säger eller gör så blir det fel, både i stallet och i skolan där hon har svårt att koncentrera sig och ibland måste vara på en avdelning med mer lugn och ro.
Mamma Rebecka gör allt för att Mira ska ha det så bra som möjligt och blir nästan pinsamt glad när Mira någon gång får beröm i ridskolan. Mira känner sig mest som en belastning. Då är det bra att Månen finns, stallets bästa ponny, som ser ut som en sagohäst. Mira kanske aldrig kommer att få rida honom men han lyssnar i alla fall på alla hennes problem.
"En vän för livet" handlar lika mycket om ensamhet och utanförskap, hur det är att bo i en av Stockholms rikaste stadsdelar med en hästrädd och ensamstående mamma i en trång lägenhet där mamma måste bädda åt sig i soffan varje kväll, som den handlar om hästar och ridning och stalliv.
Jag tycker om Sarenbrants ömsinta skildring av Mira och hennes mamma. Själva utgåvan är också fin, med röd tygrygg och tecknad framsida, precis som författaren ville ha det. "En vän för livet" är lättläst, angelägen och spännande, även för någon som inte riktigt förstår tjusningen med hopphinder och rosetter.
Mottagen: 15 oktober 2022
Anmäl textfel
