LitteraturMagazinets recension
av Det bästa barnet, Sofia Olsson
Garva tills tårarna yr
Sofia Olssons "Hetero i Hägersten" var fin och charmig men i slutänden ganska meningslös. Bara ännu en seriebok med anekdoter från parlivet. På en helt annan nivå än Elvis, förvisso, men ändå – det fanns mer att göra av heterosexualiteten.
Så när jag fick nys om en ny bok som skulle handla om kris och behov av hjälp för att skaffa barn, då visste jag att det här kunde nå helt andra nivåer. Ett smakprov i en antologi bekräftade mina förhoppningar och nu har vi hela albumet tillgängligt.
"Det bästa barnet" inleds med gråt. Mannen i paret är kanske kär i någon annan och vill kanske göra slut, han vet inte riktigt. I en tillbakablick får vi veta att de har haft barnplaner ett tag, men inga spontana barn har skapats trots sex när ägglossningstestet kräver detta. Nu är de mitt i en hormonbehandling inför inseminering när han har insett att han inte kan se henne med samma ögon längre. Hon har förändrats för mycket. Är inte den han älskade en gång i tiden.
Ett samtal i soffan. Mycket snor och tårar. Två världar som krossas. Sambor som inte längre bor i ihop. Barnaplanerare som kanske inte ens ska stanna hos varann. Men ingen har hjärta att avbryta hela proceduren, så hormoninjektioner och insemineringar fortskrider, trots att han försöker komma fram till om han älskar den där tjejen han strulade med. Var otrogen med. Och hon börjar flörta med en man och kanske ska hon vara lite otrogen hon också?
Det är kaos i heterovärlden - helt klart! Och ingen skildrar detta kaos så bra som Sofia Olsson. Att hon kunde hantera svåra situationer i serieform visade hon i "Ända hit", som handlade om att söka asyl i ett kallt land. Nu gläds jag åt varje uppslag, åt formen för berättandet såväl som åt teckningsstilen. För Olsson vågar låta sina karaktärer vara ganska fula. När de gråter så väller det verkligen vatten ur dem på ett nästan vulgärt sätt. De är svaga, de är småaktiga, de är sårbara. Och det är omöjligt att inte älska dem, hur illa de än gör varandra - och sig själva.
Så blir det här en sorglig bok som samtidigt får mig att garva gång på gång och känna mig tvungen att återberätta repliker, episoder för min sambo tills han undrar om han kan få läsa albumet själv istället. En serieroman med stora djup fångade i enkla linjer och väl valda ord - nästan så bra det kan bli. Ett reportage över människan, hennes storhet och litenhet, hennes snällhet och elakhet. Hennes förmåga och oförmåga att faktiskt älska. En krönika över vår samtid. Oss. En skrattspegel som döljer förrädiska marianergravar av mänsklighet som vi inte vill inse.
En bok om heterosexuella. Om storstadsmänniskor. Om vuxna. Om det där som finns inom oss alla, men som vi helst slipper låtsas om. Olsson gläntar på locket och världen blir aldrig mer densamma. Men kul har vi ändå. För i slutänden finns det bara en sak att göra åt det där eländet människan:
Garva tills tårarna yr.
Mottagen: 16 mars 2013
Anmäl textfel
