LitteraturMagazinets recension
av Norma, Sofi Oksanen
Oksanen misslyckas som deckarförfattare men tar hem normkritiken
”Om allt går bra, kan vi i augusti koncentrera oss på god mat och god sömn, behandlingar och vila”. Med den inledande meningen bygger Sofi Oksanen i sin femte roman, ”Norma”, upp förväntningar på en berättelse om drömmar som skulle kunna förverkligas om bara allt går enligt planerna, eller också - om inte om hade varit.
Norma är romanens huvudperson, en ung kvinna omgiven av mystik med övernaturliga förmågor kopplade till sitt hår. Efter sin mammas begravning hamnar hon mot sin vilja mitt i en invecklad historia som till det yttre liknar en deckare: ett misstänkt brott bakom en tragisk olycka, personer ur ett delvis glömt förflutet som dyker upp med olika krav samt skumma uppgörelser. Berättelsen börjar i Finland och tar oss vidare till Sverige, Ukraina, New York, Nigeria, Thailand…
Betraktad enbart som deckare är romanen egentligen rätt misslyckad eftersom den trots det misstänkta brottet och den invecklade intrigen saknar deckarens detaljerade beskrivningar av miljöer. Personbeskrivningarna upplever jag till en början som rätt ytliga och ointressanta. Jag hinner faktiskt tänka att det är platt på gränsen till ointressant och kanske t.o.m. som i en billig deckare med svartvita karaktärer. Men så är det förstås inte. Oksanen hanterar pennan skickligt och man inser snart att här finns det så mycket mer att läsa mellan raderna. Romanens mordgåta utgör ramen till en berättelse om mäns utnyttjande av kvinnor och kvinnors utnyttjande av kvinnor i en smutsig, kriminell organmarknad där allt ifrån hår till njurar och livmödrar är till salu. Det är när jag brottas med svårigheten att komma riktigt när karaktärerna och miljöerna p.g.a. den knapphändiga beskrivningen som jag upptäcker att det finns viktiga ledtrådar som pekar ut i vilken riktning berättelsen kan läsas. En sådan formulering som inte lämnar mig ifred är när bokens ärkeskurk på ett ställe sitter med ett glas i handen och berättaren låter hans dotter notera ”handen som lät isbitarna klirra i glaset likt kolonisatören som ringde på tjänaren med sin klocka”. Just så: det är samma gamla unkna historia av kolonialism som upprepar sig. Andra intressanta passager beskriver hur den finska historien fylld av utifrån kommande förtryck har skapat slitningar som påverkar generationer framåt. Ett äktenskap betraktades t.ex. som olämpligt därför att kvinnan som var ”uppvuxen i en rödings näste [inte ansågs] vara ett lämpligt husmorsämne för en vit gård”.
Och så har vi håret. Vad är det med kvinnors hår som både får dem att betraktas som åtråvärda och hotfulla samtidigt? Vad är det med hår som gör att de blir en fara för sig själva? Vad är det egentligen för mystiska krafter som omger Normas hår som verkar ha gått i arv genom flera generationer och har bidragit till utanförskapets tragedier? Ja, Normas hår är onekligen en stark symbol genom hela boken och jag kan inte annat än läsa den som en norm(!)kritisk beskrivning av hur starka kvinnor har betraktats som udda och farliga och ofta tillskrivits allehanda mystiska krafter (tänk bara på medeltidens häxjakter), men också av universella maktordningar där alla som kan utnyttjar den som befinner sig ett pinnhål ner. Det finns faktiskt ingen riktigt god i bemärkelsen osjälvisk person i hela berättelsen. Alla är liksom en del av en hierarki där den vite mannen visserligen befinner sig överst men alla andra har någon under sig som det går att dra egna fördelar av. Egentligen finns det bara offer och vem som för tillfället är förövare beror på relationen till den som finns bredvid (läs ”över eller under”). Temat känns igen från Oksanens tidigare romaner. Frågan är om ”Norma” når upp till samma nivå som t.ex. ”Utrensningen”. Jag tycker inte riktigt det. Möjligtvis beror det på att jag är fast i någon form av genreläsning som gör att jag använder fel måttstock. Oksanen vill såklart vara normkritisk och gränsöverskridande även genremässigt – och det lyckas hon ju med!
Mottagen: 11 september 2016
Anmäl textfel
