LitteraturMagazinets recension av Stensamlarens sång, Sjón
Stundvis alldeles briljant
Sjón är en mytomspunnen och kultklassad isländsk författare med bred repertoar: han skriver både romaner, noveller och dikter. Nu finns hans poesi på svenska. Men diktandet har vissa ojämnheter.
Sjón heter egentligen Sigurjón Birgir Sigurðsson. I Sverige har han på senare år blivit omtalad, men inte så mycket i sin roll som poet. Därför är det verkligen på tiden att Rámus förlag ger ut en bok med just hans dikter. Bakom den så vitt jag kan bedöma mycket välgjorda översättningen står John Swedenmark.
Sjón framträder som en surrealistisk, absurd poet. Han leker, eller snarare trollar, med språket på ett sätt som liknar både Lorca och Bréton. Det är ofta häftigt, men experimenterandet äger rum på helt olika nivåer. Vissa av de nivåerna gör mig rejält entusiastisk – andra inte.
Ibland är dikterna kroppsligt obehagliga på ett sätt som fångar. Andra gånger lyckas de med att få språket att bilda en helhet där jag kanske inte direkt förstår något, men ändå får med mig en stämning. Det finns något som fångar, något som inte går att passera obemärkt förbi. Här syns också, i själva känslan, en likhet med mera klassisk poesi:
Sju fingrar på kistlocket
tänderna begravna på avlägsen plats
fågelvingar fastspikade på lederna
jag räknar mina ögonfransar
i det rum där du föddes
Andra texter staplar detaljer på detalj, absurditet på absurditet. Det blir till slut ett enda meningslöst rabblande som är lätt att svepa igenom med blicken utan att någonting alls stannar kvar:
En orm blir
ett regnparaply
solurets visare
en näve vatten
med ett salt ansikte
ett halvt päron
Det här var ett extremt exempel, men känslan av tomma upprepningar är tyvärr lite väl frekvent. I sina bästa stunder är Sjón däremot en alldeles briljant poet, väl värd att stifta bekantskap med – särskilt för den som gillar det lekfulla och ordmodiga.
Mottagen: 8 juni 2014
Anmäl textfel