LitteraturMagazinets recension
av Stål, Silvia Avallone
En av de bästa böckerna jag läst
Om jag måste utnämna en bok som alla borde läsa i sommar så är det denna!
Det finns böcker man läser, böcker man glömmer – och böcker man aldrig kan sluta tipsa om. "Stål" tillhör den senare kategorin, den sortens böcker jag älskar att diskutera med andra – för jag har bara träffat andra som är lika entusiastiska.
I den fattiga arbetarstadsdelen Piombino, nära ön Elba, lever familjer där pappan jobbar på stålverket. Stålverket utgör grunden för att bo där – och för allting annat. Det är alltid närvarande, styr allting som sker både direkt och indirekt.
I centrum för berättelsen står fjortonåringarna Francesca och Anna, bästa vänner sedan länge. Nu börjar de bli stora, de har fått bröst och övergått från barnsliga till åtråvärda i männens ögon. Männens ögon är nämligen alltid närvarande, vare sig det är den egna pappans spionerande med kikare, de jämnåriga killarna som plötsligt ser kroppar istället för lekkamrater, eller de vuxna männen som tycker att barnen har blivit tillräckligt stora för att kunna konsumeras.
Francesca är kär i Anna, men när hon lever ut sin kärlek kan Anna inte hantera den. Anna blir istället ihop med en äldre, kriminell kille och de båda bundsförvanterna utvecklas snabbt åt olika håll – men kan inte släppa tanken på varandra.
När de slutligen återförenas har de förändrats på många sätt. Ingenting är längre detsamma, men någon slags kärlek består, mitt i ett mörker av stål, svett och fattigdom. "Stål" är en tung men kärleksfylld berättelse om att försöka leva sitt liv i ett samhälle där du ständigt bedöms utifrån både klass och kön. Det är en skildring som sätter sig – som inte går att skaka av sig.
Mottagen: 22 juli 2013
Anmäl textfel
