LitteraturMagazinets recension
av Stål, Silvia Avallone
Trevande steg mot vuxenlivet i underklassens Italien
I skuggan av stålverket tillbringar vännerna Anna och Francesca sin barndom i symbios. De gör allt tillsammans. Två flickkroppar har smält samman till en enda flickorganism – bästisarna ”Anna och Francesca”. Slutet på den ena personen inte går att särskilja från början av den andra. Men så händer någonting.
Silvia Avallones debutroman ”Stål” tar sin början en varm sommardag. På en av balkongerna till ett nedgånget hus, på Via Stalingrado i den lilla kuststaden Piombino, sitter Francescas pappa och håller koll på sin dotter genom kikarlinsen. På stranden nedanför tar de två bästisarna den här sommaren, halvt ovetandes, ofrånkomliga men oåterkalleliga steg mot vuxenlivet. Det är kring dessa fumlande och utforskande första steg, det pubertala trevandet, som Avallones roman främst kretsar.
De är tretton år gamla. Sexualiteten upptäcks och utforskas, omformas och förnekas för att sedan ändra form igen. Det är en process som sker inuti men med ständig inverkan av vad som sker i flickornas omvärld. Blickarna från fönstren mitt över gården, leken på stranden som går från barnslig impuls till en nogräknad dans för att fånga uppmärksamhet.
”De sprang i havet, den blonda och den mörkhåriga. De kände hur de granskades av manliga blickar. Det var vad de ville, att bli iakttagna. Det fanns inte något särskilt skäl till det. De lekte, det syntes, men det var också på allvar.”
Avallone har skrivit en bok om den osäkra tiden mellan barndom och någonting annat. Om vikten av, och plågan i, att upptäcka eller försöka skapa en egen person. Bestämma sig för, eller prova sig fram till, hur man skall positionera sig i förhållande till andra – och kanske i förhållande till sig själv.
Men det är även en skildring av underklassens Italien. En berättelse från en av de städer som turistbussarna bränner igenom på väg mot renare stränder. Det är här Anna och Francesca bor. Men de har – trots det korta avståndet på kartan – aldrig varit på turisternas, överklassens och Napoleons Elba.
Avallone skildrar de boende på Via Stalingrado med kärlek och respekt samtidigt som hon inte väjer för problemen. Hon framställer hemmafruarna, trötta och åldrade i förtid, och männen, hukande under arbetsbördan och brända från den ena sidan av den massiva stålugnen och från den andra av en obarmhärtig sol.
Språket, fint översatt av Johanna Hedenberg, är rakt och enkelt och skildringarna av de slitna stålverksarbetarna sätter sig fast.
”Stål” är en utvecklingsroman som utspelar sig i en region i samma akuta behov av utveckling, hopp och framtid som de två flickor som berättelsen kretsar kring. På ett fint sätt lyckas Avallone kombinera total hopplöshet med utsikten om en bättre värld. Det är sannerligen inte en enkel väg men genom att pröva och ompröva, misslyckas och resa sig igen kan man kanske ta sig en liten bit på vägen.
Mottagen: 26 juli 2012
Anmäl textfel
