LitteraturMagazinets recension
av In i labyrinten, Sigge Eklund
Om självupptagna vuxna i en förvirrad tid
Sigge Eklund har skrivit en högaktuell roman om alla dessa stackars omogna människor.
Elvaåriga Magda är spårlöst försvunnen. Hennes mamma Sara som är psykolog och terapeut försöker i nattens mörker leva sig in i psykopatens själsliv. Den psykopat som måste ha rövat bort hennes dotter. Hur? Varför?
Polisen misstänker och förhör hennes man, Magdas far, och gör därför ingenting för att hitta den rätta mördaren. Så vad kan hon i sin förtvivlan ta sig till för att hitta sin dotter?
Boken griper genast tag i mig. Jag identifierar mig så starkt med den förtvivlade mamman, men fram för allt med den försvunna flickan. Vad har hänt henne? Var finns hon?
Men sen börjar föräldrarna gräla och vi får även del av de många gräl de haft om dottern med Magda själv som åhörare. Jag har inget tålamod med dessa självupptagna, förblindade vuxna. Jag vill veta vad som hänt flickan. Snabbt skummar jag igenom texten, stöter på flera narcissistiska vuxna och försöker ta mig ur storyn genom att snabbspola fram till de tre sista kapitlen. Men det hjälper mig inte. Det är inte en sådan bok. Man måste förlika sig med att det är alla dessa stackars omogna vuxna som är berättelsen. Deras förtvivlade försök att få ordning på sina liv känns obehagligt välbekant.
Jag påminns obönhörligt om Carl Hamiltons bok “Det infantila samhället”. De vuxna har abdikerat, barnet överges. Barnet har blivit en statuspryl som ska visa upp föräldrarnas duglighet men inte finnas i sin egen rätt. När barnet försvinner uppstår ett svart hål som suger åt sig allas energi. Men ingen enda har förmågan att leva sig in i vad som verkligen hände, även fast sanningen stundvis känns ohyggligt nära.
Romanen är en labyrint. Med de olika personerna irrar vi omkring i tid och rum. Som läsare har vi inget annat val än att följa med i labyrintens alla irrvägar för att få möjlighet att närma oss sanningen om vad som egentligen hände, då när allas liv kom att gripa in i varandra med ödesdigra konsekvenser.
Sigge Eklund läser själv sin text och till en början upplever jag hans röst som synnerligen enerverande. Men allt eftersom jag fångas in i bokens labyrint smälter uppläsningen samman med romanens innehåll och jag kan inte längre skilja dem åt.
Romanen är otroligt fascinerande. Början är svår för oss som identifierar oss med det försvunna barnet men dess mera oförglömlig blir romanen som helhet. Bokens fem (sex) huvudpersoner lever sitt eget liv hos mig som läsare. Jag tror aldrig att jag kommer att glömma dem. Allt eftersom kommer jag att förstå och identifiera mig med var och en av dem. Hur ofta har inte jag tänkt eller sagt att jag bara måste få ordning på mitt liv, sen ska jag ägna mig helhjärtat åt barnen...
Läs boken! Lyssna på boken! En högaktuell roman om vår tid och vårt lilla hörn i världen!
Mottagen: 19 april 2014
Anmäl textfel
