LitteraturMagazinets recension
av Vid glömskans rand, Sergej Lebedev
Vackert om ett mörkt förflutet
I dagarna var det hundra år sedan bolsjevikerna, med Lenin i spetsen, tog över makten i Ryssland. Att den ryska historien fortfarande behöver bearbetas visar författaren Sergej Lebedev i sin debutroman "Vid glömskans rand", där han gräver i några av de mörkaste delarna av den ryska kommunismen, genom att ta oss med djupt in i arbetslägren på den sibiriska tundran.
Berättelsen börjar dock i en pojkes barndom och handlar om dennes relation till en granne; en blind och till synes stillsam och harmlös man, som dock får allt mer inflytande över pojkens familj. Pojken blir hans följeslagare och kallar honom "den Andre Farbrorn". Redan tidigt känner pojken att det är något som inte står rätt till med den Andre farbrorn och förknippar honom med rädsla och obehag:
"Jag kände att han var död invärtes, inte en del av de levandes värld, inte heller ett spöke och inte en gengångare, utan någonting påtagligare, köttsligare, ett lik som aldrig dött (för vad skulle kunna döda honom?)."
Romanens början är full av pojkens djupa betraktelser av farbrorn, som förmedlas i starka bilder, och initialt ställer jag mig lite tvekande inför gestaltningen av ett barn som så brådmoget och medvetet.
Samtidigt blir jag totalt övervunnen av språket, som verkligen är mer än vackert. Det är tydligt att Lebedev är poet; språket gör läsningen njutningsfylld, ämnet till trots. Dialogformen är nästan obefintlig och romanens 345 sidor som endast är indelade i sex delar kan nästan läsas som en enda lång dikt. Det kan inte ha varit helt lätt att översätta Lebedevs långa slingrande meningar som förmedlar så många bilder och stämningar, men översättaren Nils Håkanson har gjort ett berömvärt jobb. Det är bra det, för texten håller verkligen hög litterär kvalitet; det är en debutbok som gavs ut 2011 på ryska när Lebedev bara var 30 år, men det känns nästan som om jag läser ett äldre verk, en klassiker, där några av de stora frågorna behandlas.
Protagonisten läser själv i Gilgamesheposet ett par gånger och referensen till just ett epos är inte malplacerad, dels på grund av det poetiska språket, men inte minst när pojken som vuxen bestämmer sig för att söka sanningen om den Andre farbrorn och beger sig ut på en skrämmande upptäcktsfärd, som för tankarna till Odyssén (eller varför inte Gilgamesh). Det finns inslag av magisk realism, till exempel i den mytologiska betydelsen av blod. Pojken får efter en olycka den Andre farbrorns blod i sina ådror genom en blodtransfusion, vilket leder till en obehaglig förnimmelse av att farbrorn lever vidare i honom. Farbrorn har blod på sina händer efter ett mörkt förflutet och det är först genom att droppa blod på döda kroppar som pojken, nu vuxen, äntligen kan frigöra sig från honom och uppnå någon form av försoning både för sig själv och för farbrorns offer. Det finns flera starka scener som tangerar gränsen till det sagolika eller övernaturliga, nämnvärt är huvudpersonens drömmar om tvångsdeporteringar som kommer till honom som meddelanden från andra sidan, samt mötet med tre isolerade blinda män, bröder, som inte bara förlorat synen utan även delar av sitt medvetande.
Språket är romanens styrka och det är tydligt att Lebedev själv tror mycket på ordens förmåga: "...för allt längtar efter ord, allt vill bli utsagt, allt vill inträffa helt och fullt, allt vill bli erkänt och begråtet."
Genom texten drar han fram det skamliga förflutna i ljuset för att det ska kunna förlikas med: "...denna text är en minnestavla, en klagomur; den döde och den sörjande har ingenstans att mötas utom här, vid denna mur av ord som förenar de döda och de levande."
Hur pass stor betydelse orden kan ha för Ryssland politiskt är förstås svårt att uttala sig om, men att romanen är en fantastisk läsupplevelse kan lätt konstateras.
Mottagen: 8 november 2017
Anmäl textfel
