LitteraturMagazinets recension
av The Seed Collectors, Scarlett Thomas
Kan karaktärsporträtt vara för träffande?
Scarlett Thomas människokännedom briljerar i nya "The Seed Collectors". Men iakttagelserna kommer väl så nära.
När matriarken i den botanikfrälsta familjen Gardener dör är det bara en frukt som faller från familjeträdet, men konsekvenserna blir större än någon kunnat ana. Till barnbarnen har hon testamenterat varsin frökapsel av en oidentifierad art, en frökapsel som verkar sammanlänkad med föräldragenerationens mystiska försvinnande.
Vi får följa de kvarlevande släktingarna när de försöker handskas med sorgen, kärleken, nya frestelser och gamla livsproblem – och hur stora hemligheter påverkar de små.
Släktsagan berättas genom ett flertal perspektiv: de försvunna botanikernas tre vuxna döttrar, dessas män och barn, en sorgsen kändis och då och då en fågel som besöker familjeägorna.
Avsnitten är korta, men Thomas hinner med sitt skarpa öga och träffande språk ge klara inblickar i var karaktärs inre liv. Det blir ett kaotiskt porträtt av vardaglig kärlek, smärta, perversion, hopp och brutalitet. Mot de vardagsgrå katastroferna ställs en blomstertematik som genomsyrar boken med prunkande färger, tunga dofter och en dröjande förnimmelse av opium.
"The Seed Collectors" är en mångfasetterad delikatess, men inget för den kräsmagade. Här avbildas människor med en mängd livsproblem och insidan av deras huvuden är allt annat än rumsrena. Kanske är Thomas för skarpsynt för bokens bästa – under läsningen påminns jag gång på gång om hur skönt det är att ingen kan läsa mina egna tankar, och vill instinktivt lägga bort boken när igenkänningsfaktorn blir för hög.
Scarlett Thomas har skapat ett familjeträd i tvärsnitt, fläkt upp det så vi kan räkna ringarna. Huruvida man vill granska dem är upp till var och en.
Mottagen: 12 januari 2016
Anmäl textfel
