LitteraturMagazinets recension
av Glastronen : Första boken i Glastronen-serien, Sarah J. Maas
Lovande upptakt på ny fantasyserie
Amerikanska författaren Sarah J. Maas har sedan 2012 utkommit med en bok om året i Glastronen-serien. Den första finns nu översatt till svenska.
Celaena Sardothien är en styvnackad, artonårig lönnmördare som efter ett års slaveri i Endoviers saltgruvor blir kontaktad av kungens gardeskapten Chaol Västfall. Hon får ett erbjudande om att lämna gruvorna och återfå sin frihet om hon ställer upp i kungens turnering mot tjugotre andra kämpar, vinner den, och därefter arbetar som kungens högra hand i fyra år.
Adarlans kung är en tyrann som har förbjudit magi. Han har skövlat och lagt flera andra riken under sig – bland annat Celaenas hemland Terrasen – med förödande konsekvenser för invånarna. Celaena blev själv föräldralös när hon var åtta och hat är inte tillräckligt starkt för att beskriva vad hon känner för kungen. I brist på vettiga alternativ antar hon ändå erbjudandet och följer med Chaol och Adarlans kronprins Dorian till huvudstaden Rämnafäste där turneringen äger rum.
Kvaliteten är något ojämn, men det är en spännande berättelse som hela tiden växer – andra halvan av boken är betydligt mer medryckande än den första. Celaena är beundransvärd. Observant, empatisk och inte ett dugg självömkande. Jag förstår verkligen succén men det är ändå en hel del jag hakar upp mig på, som uttrycket "ökänd lönnmördare" (hallå!) och att hennes tankar och känslor går stick i stäv med yrkesrollen som lönnmördare. Min största invändning är dock att kungen och hans män utsett ett antal väldigt opålitliga brottslingar till att tävla om att bli hans högra hand utan att ha i åtanke var deras lojaliteter ligger, vilket inte bara är irrationellt utan rent förnuftsvidrigt.
Nu råkar jag vara väldigt svag för klassisk fantasy. Jag gillar böcker med kartor i, som utspelar sig på flera ställen samtidigt, med en huvudstory och parallella berättelser som hela tiden hela tiden förflyttar fokus och vidgar perspektiven och där det kan ta ett par böcker innan huvudpersonen ens får en skymt av den blodtörstige, förtryckande tyrannen. I "Glastronen" får jag en karta över hela Erilea men bara en skärva av världen. Nästan hela storyn utspelar sig i Adarlan, närmare bestämt i huvudstadens slott, och kretsar kring Celaenas göranden och låtanden.
Handlingen påminner lite grann om "Hungerspelen" och romanserna mellan Celaena och hennes uppvaktare Chaol och Dorian för tankarna till "Twilight"-sviten. Målgruppen kommer säkert att jubla och själv tappar jag aldrig intresset helt, för hur förbjudet det än är så finns det ändå magi. Dialogerna flyter på. Karaktärerna är kanske lite endimensionella men ändå sympatiska. Chaol växer. Dorian är en slags motvillig monark, sin fars raka motsats, som jagas av sin mor med listor på lämpliga flickor att äkta, och i slottet bor även en bångstyrig eyllweansk prinsessa. I de mörka och fuktiga källargångarna därunder döljer sig något uråldrigt och farligt...
Jag har ingen aning om vad som händer i nästa bok, men med tanke på att det snart finns fem böcker i serien på engelska och dessutom en bok som utspelar sig ett par år innan "Glastronen" antar jag att betydligt större delar av världen kommer att utforskas, att fefolket och andra varelser kommer ges större plats, och att Celaena och de andra ställs inför mer betydelsefulla utmaningar. Det finns stenar att vända på och jag kommer inte att släppa serien även om jag inte är helt såld.
Mottagen: 6 april 2016
Anmäl textfel
